dom tror att jag inte har några kroppskomplex, del 2.

när jag skrev det förra inlägget (länk) var jag trött och lade inte ner så mycket tid på att formulera mig och eller ens någon tanke i hur jag valde mina ord. inlägget i sig fokuserade på min stress som leder till ohälsosamma tankar, något jag ofta förut skrivit om, men när jag nu även tog upp kroppskomplex och "ätstörningar" som ett exempel på vad stress kan leda till och för att belysa hur vardagligt det är med dessa tankar - att "till och med jag" lider av sådana - borde jag ha formulerat mig längre och tydligare. därför väljer jag att nu ägna ett helt inlägg åt kroppskomplex, body image och ätstörningar som en sorts fortsättning på det förra inlägget och även för att jag tycker det är ett viktigt ämne och för att jag vill att alla ska förstå att jag inte är sjuk eller faktiskt ätstörd i den bemärkelsen. poängen var att jag är precis som alla andra. jag ber redan nu om ursäkt för eventuella missförstånd som uppstått i sammanhang med mitt förra, klumpigt formulerade inlägg.
 
lyssna också gärna på podcasten penntricket och speciellt avsnitt sex: alla är ätstörda. det är i liknande ton som texten jag kommer publicera nedan. för att alla ska förstå var jag själv står.
 
 
jag är en body positive aktivist. jag kan publicera bilder på mina magvalkar, bristningar på låren, mina gamla ärr från min tid med självskadebeteende och jag kan gå ut på krogen med tajt klänning, utan bh (trots att man ser var mina bröstvårtor ligger - oj nej!), en croptop och jeans som gör att min icke vältränade mage syns och jag har mer sminklösa dagar än sminkade. jag älskar mat och jag äter precis vad jag vill när jag vill. jag bryr mig helt enkelt inte om vad andra anser om min kropp eller mitt matförtärande. jag har heller inget att säga till om någon annans kropp eller matvanor eller utseende, smala som feta som vilken hudfärg som helst. så länge det inte är sjukligt eller du har ett hakkors tatuerat på dig så bryr jag mig inte. om jag tränar så är det för att jag vill bli vig, för min hälsas skull och för att jag vill få bättre kondition.
 
detta är varför folk tror sig att jag inte har några kroppskomplex. för att jag är feminist, för att jag "embracerar" min kropp och andras och livets alla goda ting. för att jag är positiv och accepterande och lägger det mesta av min negativitet åt att klanka ner på allt det inre och psykiska hos mig så tror folk att jag inte är lika ätstörd som resten av ungdomarna/tonåringarna i dagens samhälle. och kanske jag inte är lika ätstörd som andra, jag är inte lika ätstörd som en fjortonåring med instagrammodeller som ideal. men jag var det. och jag har ännu ohälsosamma tankar kring min egen kropp, precis som alla har någon gång nu som då.
 
jag är inte anorektiker och har aldrig varit det heller. när jag var femton år och gick i åttan så hade jag i två år varit borta från skolan tre dagar i månaden. istället låg jag och kved och grät och blödde. min mensvärk var outhärdlig och jag kunde kräkas av smärtan, inte ens värktabletter hjälpte. så jag fick börja på p-ring och tillsammans med den och värktabletter kunde jag gå i skolan alla dagar i månaden. men en vanlig biverkning med preventivmedel är att man går upp i vikt, och det gjorde jag i rasande fart. från att ha haft den "ideala kroppen" fick jag plötsligt kurvor och bröst och sådant som väger. jag var inte fet, men jag var inte längre lika smal. och folk reagerade. det är inte lätt för någon tonåring när puberteten slår in, brösten växer och de börjar även synas i form av siffror på vågen (förövrigt, släng ut vågen om ni har en - det är först bara en siffra om något). en blandning av allt detta tillsammans med sociala medier, krav och ohälsosamma ideal är det svårt att inte påverkas som ung tjej (eller kille). jag var till på köpet deprimerad, gick redan vid det laget på antidepressiva. några månader senare gjorde min pojkvän slut och allt brast. jag sov hela dagarna och mådde så dåligt att jag inte kunde äta - och så rasade jag i vikt.
 
detsamma hände ett år senare. vi blev tillsammans igen men så tog det slut, den gången för gott. jag var då frisk från min depression och hade accepterat min kropp men det påverkade mig ändå. vid ett tillfälle hade han råkat nämna något om min viktuppgång och jag blev så fokuserad vid att det var därför han gjorde slut. jag trodde att han skulle komma tillbaka om jag blev smalare. så istället för att sova hela dagarna så fortsatte jag gå till skolan, skippade lunchen, levde på surskorpor och sprang. varje kväll så sprang jag tills jag fick blodsmak i munnen. det tog inte länge innan jag inte kunde vara med på gymnastiken längre, efter tio minuter av rörelse blev det suddigt och jag blev svimfärdig. jag kunde inte träna längre, knappt röra mig en längre stund. en gång svimmade jag faktiskt. igen rasade jag i vikt. jag var dock starkare denna gång och tog mig ur det när jag flyttade till ny stad och började ny skola. detta var tvåtusenfjorton, så det var tre år sen den senaste gången jag faktiskt ansågs vara ätstörd påriktigt. men aldrig var jag sjuk, aldrig inlagd, aldrig tvungen att äta en viss mat, aldrig hade jag träningsförbud, aldrig var det benrangel och farligt eller dödligt.
 
dom här två upplevelserna och viktrasningarna ger mig ingen som helst riktig insikt i hur det är att faktiskt lida av en ätstörning. jag kan inte hjälpa någon, jag vet inte vad man ska säga eller göra eller hur man ska hantera någon som lider av en ätstörning. det här var tillfälliga nedgångar för mig, något som egentligen hade rot i min depression. jag blev inte frustrerad av att inte kunna träna då jag varje gång blev svimfärdig, jag blev istället rädd och försökte bara undvika att svimma. försökte få i mig tillräckligt med näring igen. jag har inte en ohälsosam kroppssyn eller inställning till mat. det har aldrig varit något centralt i mitt liv, jag har aldrig lidit så som så många andra flickor och pojkar gör. vad jag kan något om, vad jag kämpat med, vad jag varit diagnostiserad med och alltid kommer ha med mig är depression, självskadebeteende och pmds. dom ätstörda tankar jag har dyker upp under mina perioder av stress och depression, och det är tankar som alla har. det är ett kläm på magen, en chokladkaka som lämnas bort och en känsla av ångest då jag ser någon som för mig är idealisk - och detta kanske en gång i månaden. jag är inte mera ätstörd en någon annan. i den här åldern speciellt, i dagens samhälle så kommer vi aldrig vara helt nöjda - oavsett hur vältränade eller smala man är så vill man alltid ha mera. det är dagens ätstörda värld. och jag är en del av den, men inte en del av ätstörningen som sjukdom.
 
idealen och vad dem gör med unga människor är sjuka, det är sjukt och något jag föraktar och vill motverka. och att vara sjuk pågrund av mat och ideal och träning är ännu värre. det är skrämmande och gör mig illamående att så små saker kan växa till något så stort och förgöra en människa totalt. om det är rätt att vara öppen med de enstaka ätstörda tankar jag någon gång har vet jag inte. men nu var jag det, och jag ber ännu en gång om ursäkt för hur jag var det i mitt förra inlägg. och nu vet ni, hur det egentligen låg till och var jag står i frågan.

dom tror att jag inte har några kroppskomplex.

dagarna går förbi så snabbt och plötsligt är det bara en vecka till studentdagen och jag ska flytta till åland i juli, säg vadå? väldigt spontant beslut, ett beslut som ger mig lite ångest men ändå känns det pirrigt och rätt (förhoppningsvis är det rätt). jag är ju alltid upp för äventyr, så varför inte tänkte jag då jag tog emot jobbet samma dag som jag blev erbjuden det. så det känns skönt att ha sommaren på koll, att jag ska blanda drinkar och flytta ut ur lägenheten och hänga i umeå i juni och sen sticker jag iväg. men sen då? inträdesproven gick inte som väntat och ovissheten över vad som väntar mig i höst är skrämmande.
 
det är mycket som är skrämmande just nu.
det är mycket som väcker ångest hos mig just nu.
 
 
jag vill bort bort bort. jag vill ha en nystart, nya människor och nya äventyr. men jag vill inte lämna vasa. jag är den typiska paradoxen, som alltid. jag gråter över att lämna staden som blivit mitt hem, över att lämna min älskade lägenhet, caféerna, skolan, klasskamraterna och de bekanta gatorna.
 
jag drömmer mardrömmar varje natt. precis som alltid då jag är stressad. googlar om och om igen "botemedel mot mardrömmar" och hittar varje gång samma ord om att det inte finns några piller att ta, det finns inget botemedel ännu. accepterar det ibland. ibland får jag panik om jag just haft en sådan dröm som lämnat mig kallsvettig och med en sten över bröstkorgen resten av dagen. det är inte rättvist tänker jag.
 
min pmds sätter mig i gräl med kära människor. vetskapen om att jag kanske inte kommer ha dem omkring mig längre i höst sätter mig i gräl med dem jag håller närmast. stressen gör mig gnällig och irriterad. jag röker ett paket cigaretter per dag och ringer till min bästa vän mitt i natten och gråter över att jag är som jag är, så självdestruktiv och drastisk, och alltid sätter mig själv i dessa situationer. varför varför varför viskar man tyst för sig själv.
 
jag blir paranoid. hatar dom mig? vill hen inte hänga med mig? jag hör inte hemma här, alla tycker att jag är jobbig och sjuk i huvudet. jag är ful och jag är fet. jag kanske inte annars lider så mycket av dessa tankar men då stressen tar över och saker inte går som planerat så är jag så mycket mera benägen till ohälsosamt tänkande liknande detta. varför tror folk att jag inte är en sådan som mår dåligt över mig själv, mitt utseende och min kropp? varför tror folk att jag inte har några kroppskomplex? att jag inte bryr mig om vilka kläder jag bär, mina bristningar, mina ärr och hur min mage ser ut då jag sitter? låt mig en gång för alla göra det klart att jag är minst lika ätstörd som alla andra i min ålder i denna kultur. finns det ens någon i den här världen som älskar sig själv och sin kropp till hundra procent? kan man vara en sådan i dagens värld? jag tror inte det i alla fall. så jag är osäker, jag kollar ner på mina lår och mår illa, jag drar in min mage, står i en timme framför spegeln och vrider och vänder och klämmer och äcklas. jag har tvingat upp maten jag ätit igen, jag har svultit mig själv och sommaren innan gymnasiet hade jag gått ner tio kilo, jag var lika liten som jag var i sjuan innan jag kom in i puberten. jag levde på bara surskorpor och vatten och hade ångest över att visa mig själv i bikini. nu vet ni.

om aprilhimlen, bekräftelse och livsval.

en månad sedan sist tydligen, och mycket har hänt sedan dess. många böcker utlästa, många vinglas druckna, många kaffekoppar förtärda, av och an mellan kristinestad och vasa, lifemöten, alla studentskrivningar avklarade och alla preliminära resultat utkomna och yes, jag är student med högsta sannolikhet - en student med bra resultat till och med. snart ska jag klicka hem en studentklänning, mörkblå tror jag. tänkte nästan glömma: ansökningarna till universitet är igång nu ju. och vad betyder det? livskris deluxe till huvudrätt, ålderskris till förrätt och identitetskris till efterrätt. vill ni ha lite kärlekskris på det? ja tack. eller vänta, va?
 
att ha sommarlov i april ger en mycket tid att tänka vilket inte är bra för en självdiagnostiserad övertänkare och högkänslig person. jag jobbar nu som då lite här och där, men inte tillräckligt. ändå blir man ledsen då man blir erbjuden ett toppenjobb med mycket ansvar för att det kanske inte var precis det man tänkt sig, på det ställe man tänkt sig. jag har sökt jobb runt om hela norden men mest i mitt kära vasa, i hopp om att ha råd att behålla min kära lägenhet under sommaren. för jag är verkligen inte redo att lämna vasa ännu, jag är inte redo att lämna min underbara skola och alla underbara lärare och underbara vänner. missförstå mig rätt. jag ska bort, till åbo eller helsingfors - vilkendera vet jag ännu inte, ändrar ständigt i min ansökan men så länge jag studerar något med skrivande så ska det väl lösa sig. får jag chansen att åka utomlands så är det adjö med detsamma. med en känsla av vemod bara. och när det gäller att flytta hem till hemstaden, om så bara för två månader, då är jag verkligen inte redo och då är jag sexton år gammal igen och självmordsbenägen.
 
 
att saker inte går enligt planen, att allt vad som gäller mig och mitt liv är så osäkert så gör mig skör, svag, känslig, förvirrad och till någon jag inte känner igen. jag har inte koll, vissa dagar så vill jag bara sluta existera för ett litet litet tag och ibland bara svävar jag fram som i en dröm - tappar verklighetsuppfattningen. jag har ingen koll på mina relationer, vem är min vän och vem är jag viktig för? vem är viktig för mig? vad är viktigt för mig? ibland blir jag förkrossad då jag inte är omtyckt. men jag bryr ju mig inte? nej, jag bryr mig nog allt för mycket. drömmer att min rumskompis stryper mig till döds, drömmer att alla hatar mig. varför är jag inte bra nog? viktig nog? blir chockerad över tankarna folk kan ha om mig, är det dom som har fel om mig eller jag som har fel om mig? tror dom verkligen att jag är så oansvarig, elak, obrydd, naiv, paranoid - att jag inte klarar av det? saker jag blundat för kommer fram till ytan och plötsligt tappar jag mig själv i min tro också. det är ett jävla kaos i mitt huvud, som ni kanske förstår.
 
så. idag kanske jag ska gråta lite till som vanligt, jag ska rösta i kommunalval, kolla serier, läsa harry potter och imorgon är det första dagen på nytt jobb, i kristinestad. men tills helgen ska det bli okej, för då ska jag till åbo och skåla i söta drinkar med fina vänner. innan det vill jag ta mig en sväng till vasa, köpa en ny planta för att jag förtjänar det och låna inträdeslitteratur från biblioteket. kanske gymma lite, se om träningsendorfiner funkar på mig också.

RSS 2.0