dom tror att jag inte har några kroppskomplex, del 2.

när jag skrev det förra inlägget (länk) var jag trött och lade inte ner så mycket tid på att formulera mig och eller ens någon tanke i hur jag valde mina ord. inlägget i sig fokuserade på min stress som leder till ohälsosamma tankar, något jag ofta förut skrivit om, men när jag nu även tog upp kroppskomplex och "ätstörningar" som ett exempel på vad stress kan leda till och för att belysa hur vardagligt det är med dessa tankar - att "till och med jag" lider av sådana - borde jag ha formulerat mig längre och tydligare. därför väljer jag att nu ägna ett helt inlägg åt kroppskomplex, body image och ätstörningar som en sorts fortsättning på det förra inlägget och även för att jag tycker det är ett viktigt ämne och för att jag vill att alla ska förstå att jag inte är sjuk eller faktiskt ätstörd i den bemärkelsen. poängen var att jag är precis som alla andra. jag ber redan nu om ursäkt för eventuella missförstånd som uppstått i sammanhang med mitt förra, klumpigt formulerade inlägg.
 
lyssna också gärna på podcasten penntricket och speciellt avsnitt sex: alla är ätstörda. det är i liknande ton som texten jag kommer publicera nedan. för att alla ska förstå var jag själv står.
 
 
jag är en body positive aktivist. jag kan publicera bilder på mina magvalkar, bristningar på låren, mina gamla ärr från min tid med självskadebeteende och jag kan gå ut på krogen med tajt klänning, utan bh (trots att man ser var mina bröstvårtor ligger - oj nej!), en croptop och jeans som gör att min icke vältränade mage syns och jag har mer sminklösa dagar än sminkade. jag älskar mat och jag äter precis vad jag vill när jag vill. jag bryr mig helt enkelt inte om vad andra anser om min kropp eller mitt matförtärande. jag har heller inget att säga till om någon annans kropp eller matvanor eller utseende, smala som feta som vilken hudfärg som helst. så länge det inte är sjukligt eller du har ett hakkors tatuerat på dig så bryr jag mig inte. om jag tränar så är det för att jag vill bli vig, för min hälsas skull och för att jag vill få bättre kondition.
 
detta är varför folk tror sig att jag inte har några kroppskomplex. för att jag är feminist, för att jag "embracerar" min kropp och andras och livets alla goda ting. för att jag är positiv och accepterande och lägger det mesta av min negativitet åt att klanka ner på allt det inre och psykiska hos mig så tror folk att jag inte är lika ätstörd som resten av ungdomarna/tonåringarna i dagens samhälle. och kanske jag inte är lika ätstörd som andra, jag är inte lika ätstörd som en fjortonåring med instagrammodeller som ideal. men jag var det. och jag har ännu ohälsosamma tankar kring min egen kropp, precis som alla har någon gång nu som då.
 
jag är inte anorektiker och har aldrig varit det heller. när jag var femton år och gick i åttan så hade jag i två år varit borta från skolan tre dagar i månaden. istället låg jag och kved och grät och blödde. min mensvärk var outhärdlig och jag kunde kräkas av smärtan, inte ens värktabletter hjälpte. så jag fick börja på p-ring och tillsammans med den och värktabletter kunde jag gå i skolan alla dagar i månaden. men en vanlig biverkning med preventivmedel är att man går upp i vikt, och det gjorde jag i rasande fart. från att ha haft den "ideala kroppen" fick jag plötsligt kurvor och bröst och sådant som väger. jag var inte fet, men jag var inte längre lika smal. och folk reagerade. det är inte lätt för någon tonåring när puberteten slår in, brösten växer och de börjar även synas i form av siffror på vågen (förövrigt, släng ut vågen om ni har en - det är först bara en siffra om något). en blandning av allt detta tillsammans med sociala medier, krav och ohälsosamma ideal är det svårt att inte påverkas som ung tjej (eller kille). jag var till på köpet deprimerad, gick redan vid det laget på antidepressiva. några månader senare gjorde min pojkvän slut och allt brast. jag sov hela dagarna och mådde så dåligt att jag inte kunde äta - och så rasade jag i vikt.
 
detsamma hände ett år senare. vi blev tillsammans igen men så tog det slut, den gången för gott. jag var då frisk från min depression och hade accepterat min kropp men det påverkade mig ändå. vid ett tillfälle hade han råkat nämna något om min viktuppgång och jag blev så fokuserad vid att det var därför han gjorde slut. jag trodde att han skulle komma tillbaka om jag blev smalare. så istället för att sova hela dagarna så fortsatte jag gå till skolan, skippade lunchen, levde på surskorpor och sprang. varje kväll så sprang jag tills jag fick blodsmak i munnen. det tog inte länge innan jag inte kunde vara med på gymnastiken längre, efter tio minuter av rörelse blev det suddigt och jag blev svimfärdig. jag kunde inte träna längre, knappt röra mig en längre stund. en gång svimmade jag faktiskt. igen rasade jag i vikt. jag var dock starkare denna gång och tog mig ur det när jag flyttade till ny stad och började ny skola. detta var tvåtusenfjorton, så det var tre år sen den senaste gången jag faktiskt ansågs vara ätstörd påriktigt. men aldrig var jag sjuk, aldrig inlagd, aldrig tvungen att äta en viss mat, aldrig hade jag träningsförbud, aldrig var det benrangel och farligt eller dödligt.
 
dom här två upplevelserna och viktrasningarna ger mig ingen som helst riktig insikt i hur det är att faktiskt lida av en ätstörning. jag kan inte hjälpa någon, jag vet inte vad man ska säga eller göra eller hur man ska hantera någon som lider av en ätstörning. det här var tillfälliga nedgångar för mig, något som egentligen hade rot i min depression. jag blev inte frustrerad av att inte kunna träna då jag varje gång blev svimfärdig, jag blev istället rädd och försökte bara undvika att svimma. försökte få i mig tillräckligt med näring igen. jag har inte en ohälsosam kroppssyn eller inställning till mat. det har aldrig varit något centralt i mitt liv, jag har aldrig lidit så som så många andra flickor och pojkar gör. vad jag kan något om, vad jag kämpat med, vad jag varit diagnostiserad med och alltid kommer ha med mig är depression, självskadebeteende och pmds. dom ätstörda tankar jag har dyker upp under mina perioder av stress och depression, och det är tankar som alla har. det är ett kläm på magen, en chokladkaka som lämnas bort och en känsla av ångest då jag ser någon som för mig är idealisk - och detta kanske en gång i månaden. jag är inte mera ätstörd en någon annan. i den här åldern speciellt, i dagens samhälle så kommer vi aldrig vara helt nöjda - oavsett hur vältränade eller smala man är så vill man alltid ha mera. det är dagens ätstörda värld. och jag är en del av den, men inte en del av ätstörningen som sjukdom.
 
idealen och vad dem gör med unga människor är sjuka, det är sjukt och något jag föraktar och vill motverka. och att vara sjuk pågrund av mat och ideal och träning är ännu värre. det är skrämmande och gör mig illamående att så små saker kan växa till något så stort och förgöra en människa totalt. om det är rätt att vara öppen med de enstaka ätstörda tankar jag någon gång har vet jag inte. men nu var jag det, och jag ber ännu en gång om ursäkt för hur jag var det i mitt förra inlägg. och nu vet ni, hur det egentligen låg till och var jag står i frågan.
Postat av: Jonna

<3

2017-05-31 @ 14:01:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0