dom tror att jag inte har några kroppskomplex.

dagarna går förbi så snabbt och plötsligt är det bara en vecka till studentdagen och jag ska flytta till åland i juli, säg vadå? väldigt spontant beslut, ett beslut som ger mig lite ångest men ändå känns det pirrigt och rätt (förhoppningsvis är det rätt). jag är ju alltid upp för äventyr, så varför inte tänkte jag då jag tog emot jobbet samma dag som jag blev erbjuden det. så det känns skönt att ha sommaren på koll, att jag ska blanda drinkar och flytta ut ur lägenheten och hänga i umeå i juni och sen sticker jag iväg. men sen då? inträdesproven gick inte som väntat och ovissheten över vad som väntar mig i höst är skrämmande.
 
det är mycket som är skrämmande just nu.
det är mycket som väcker ångest hos mig just nu.
 
 
jag vill bort bort bort. jag vill ha en nystart, nya människor och nya äventyr. men jag vill inte lämna vasa. jag är den typiska paradoxen, som alltid. jag gråter över att lämna staden som blivit mitt hem, över att lämna min älskade lägenhet, caféerna, skolan, klasskamraterna och de bekanta gatorna.
 
jag drömmer mardrömmar varje natt. precis som alltid då jag är stressad. googlar om och om igen "botemedel mot mardrömmar" och hittar varje gång samma ord om att det inte finns några piller att ta, det finns inget botemedel ännu. accepterar det ibland. ibland får jag panik om jag just haft en sådan dröm som lämnat mig kallsvettig och med en sten över bröstkorgen resten av dagen. det är inte rättvist tänker jag.
 
min pmds sätter mig i gräl med kära människor. vetskapen om att jag kanske inte kommer ha dem omkring mig längre i höst sätter mig i gräl med dem jag håller närmast. stressen gör mig gnällig och irriterad. jag röker ett paket cigaretter per dag och ringer till min bästa vän mitt i natten och gråter över att jag är som jag är, så självdestruktiv och drastisk, och alltid sätter mig själv i dessa situationer. varför varför varför viskar man tyst för sig själv.
 
jag blir paranoid. hatar dom mig? vill hen inte hänga med mig? jag hör inte hemma här, alla tycker att jag är jobbig och sjuk i huvudet. jag är ful och jag är fet. jag kanske inte annars lider så mycket av dessa tankar men då stressen tar över och saker inte går som planerat så är jag så mycket mera benägen till ohälsosamt tänkande liknande detta. varför tror folk att jag inte är en sådan som mår dåligt över mig själv, mitt utseende och min kropp? varför tror folk att jag inte har några kroppskomplex? att jag inte bryr mig om vilka kläder jag bär, mina bristningar, mina ärr och hur min mage ser ut då jag sitter? låt mig en gång för alla göra det klart att jag är minst lika ätstörd som alla andra i min ålder i denna kultur. finns det ens någon i den här världen som älskar sig själv och sin kropp till hundra procent? kan man vara en sådan i dagens värld? jag tror inte det i alla fall. så jag är osäker, jag kollar ner på mina lår och mår illa, jag drar in min mage, står i en timme framför spegeln och vrider och vänder och klämmer och äcklas. jag har tvingat upp maten jag ätit igen, jag har svultit mig själv och sommaren innan gymnasiet hade jag gått ner tio kilo, jag var lika liten som jag var i sjuan innan jag kom in i puberten. jag levde på bara surskorpor och vatten och hade ångest över att visa mig själv i bikini. nu vet ni.
Postat av: Jonna

Ja skickar ett meddeland åt dig, känner att ja int vill skriv hit! Kram <3

2017-05-30 @ 13:06:33 / http://jonnasdagbok.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0