min ångest över att få ångest ger mig ångest.

har varit duktig och läst på studenten i princip varje dag, spontanfärgade håret rosa, fikade ex antal gånger med vänninor, bokade hotell och båt tills umeåresan i sommar då jag och veronika äntligen ska få se finaste håkan hellström, lyssnade på poesi och förtärde cider med kajsa på doo-bop club och jag har mått så bra, varit så bra och haft sån energi och motivation! men. sen stod jag plötsligt för ett stup, ett stup som kom från ingenstans - jag ramlade ner och jag föll så hårt.

om jag dricker två flaskor vin efter varann och tappar mig själv i vimlet på baren, då vet jag i princip att något inom mig inte står så rätt till. om jag röker ett helt paket cigaretter på en kväll fast jag egentligen slutat, då vet jag att något brustit. jag har bara haft en sådan förjävla ångest i helgen och jag känner att jag inte kan prata med någon om det för att jag inte vill - vill inte må dåligt och vill inte känna allt det här och jag skäms. med blåmärken på armbågarna och såriga knän så skrev jag med skakiga händer
 
tårar är det bästa sminkbortagningsmedlet
och
jag ska aldrig låta någon veta vad jag känner
 
i mitt anteckningsblock. vill inte visa mig svag. så jag låter mig vara sjuk igen, vara deprimerad. jag gråter och gråter och gråter, hulkar, tror jag ska dö, sitter på golvet i duschen och låter alltför varma strålar träffa min rygg i tre timmar och jag både viskar och ropar rakt ut "hjälp mig". jag ställer in saker, isolerar mig och tänker att jag inte vill vara jag längre. sedan blir jag rädd för hjärtat som slår för många gånger i minuten och de självdestruktiva tankarna jag har. jag blir rädd och bestämmer mig för att ta mig samman. i en dag till får jag vara ledsen, i en dag till får jag ställa in saker och strunta i studentenskrivningar. men imorgon: då ska jag handla mat och läsa och skriva den där novellen som skulle ha varit klar idag. då ska jag sluta röka igen. så jag städar upp kaoset jag skapade då jag kom hem full på söndagsnatten, jag klär på mig och går ut i den friska luften, lyssnar på iiris viljanen medan jag går runt i affärer och känner på fina ting jag inte har råd med, köper ett nytt anteckningsblock att skriva ner mina tankar i och även en flaska chokladhavredryck för det förtjänar jag. och resten av dagen ska jag försöka att inte känna mig skyldig, bara kolla senast avsnittet av girls och sen ta en tidig natt. och försöka att inte spontanskaffa katt, förstås.
 
ibland behövs bara brutalt ärliga ord, oavsett vem som läser och oavsett vad folk tänker och tror om dem. och det är ju inte så värst ofta jag känner för att skriva av mig här så varför motstå när jag en gång vill? det är bara det att när jag väl möter motstånd så tar det så jäkla hårt på mig eftersom att jag alltid alltid alltid tror att jag inte är en sådan något mera. jag tror att jag är den glada och positiva och spralliga tjejen som absolut inte tycker att självmord skulle förenkla ett och annat. och då blir jag rädd för att fastna i mörkret igen på samma gång som jag blir besviken på mig själv. jag vet inte om det på något sätt verkar logiskt för er men för mig är det de enda logiska. när att må dåligt en gång var något som stod som diagnos på ens hälsopapper så är det svårt att förstå att alla har dåliga dagar och att det inte behöver betyda att man är sjuk i huvudet. tankarna förbättrar inte direkt min ångest, tvärtom förvärrar dem allt. men vad kan man. kanske det förbättras med åldern? kan ju hoppas.
kärlek natalie.
RSS 2.0