anteckningar från tiden som sjuttonåring.

18/1/2015
På min sjuttonårsdag sa mamma till mig:
Natalie, ibland är du en öppen bok men andra gånger är du ett enda stort mysterium.
 
 
26/1/2015
Är det normalt att man är rädd för att vara i behov av en annan människa?
Vi är väl ändå här för att ta hand om varandra?
 
4/2/2015
Är jag kär i dig?
Och om jag är,
vad fan ska jag ta mig till då?
 
9/2/2015
Ibland så önskar jag att jag skulle tappa rösten, bara för en vecka ens.
Tänk vad mycket man skulle kunna lära sig bara av att lyssna?
Jag önskar att jag bara skulle kunna vara tyst, sluta tala så jävla mycket hela tiden.
Sluta tala om mig själv, sluta tala om onödiga saker som varken jag eller någon annan bryr sig om. Sluta tala sårande och negativa ord. Varför ska det vara så svårt?
 
9/2/2015
Tiden är min bästa vän men också värsta fiende.
Stressen hinner ikapp, det som ska vara gjort blir ogjort och det som vill göras utelämnas.
Det känns som att min tid tillägnas meningslösa saker. Man gör läxor för att nästa lektion få nya, rakar håret under armarna för att nästa vecka vara utväxt igen, tvättar håret för att bli smutsigt igen om ett par dagar, äter för att bli hungrig igen och städar för att bli stökigt igen. Och sen börjar allt om igen och igen. Allt är så jävla meningslöst.
 
14/2/2015
Ännu ett par kyssar som inte betyder någonting, beröring som inte lämnar ärr i själen.
Blickar som inte iakttar tillräckligt för att bränna fast bilder i hornhinnan.
 
6/4/2015
Jag hoppas att självhat bara är en sidoeffekt av att leva.
Kanske man inte kan gå igenom livet utan att vissa dagar verkligen hata sig själv?
 
6/4/2015
Ett förlorat grepp om verkligheten, ett förlorat grepp om mig själv.
 
För varje dag som går blir de två orden "verklighetsuppfattning" och "självuppfattning" allt osäkrare och mindre betydande. Det är som att jag står utanför allting och bara kollar på, försöker förstå vem jag är, vad jag vill, vad vi alla vill och vad denna konstiga värld egentligen är. Vad är vi människor och det vi kallar livet? Jag kan inte förstå. Varför lever vi i sådana sköra och svaga kroppar? Ett ord kan ta livet av oss eller leda oss till att göra de hemskaste sakerna. Varför föds vi, lever, dör och glöms sen bort? Varför ska vi där under tiden vi lever få en bra utbildning, studera så hårt tills det tär på vårt psyke - för att få ett bra jobb? För att få pengar? Pengar ett köpa ett vackert hus för? Varför, varför, varför. Är det vad livet är - pengar? Och vi gör ingen skillnad och bryr oss inte heller så länge man själv och ens käraste har det bra. Det låter inte värt det i mina öron, detta liv, om det här är allt som finns. Om jag inte gör skillnad, gör stordåd, varför ska man göra något alls då?
 
2/5/2015
"Jag tycker om dig"
"Tack" svarar du.
Jag känner mig förvirrad och bortgjord. Men när du stiger ur bilen så kommer du fram och kysser mig. Jag frågar dig vad som händer nudå och du svarar att jag ska gå in och sova sött. Precis innanför dörren så lägger jag mig ner på golvet, skrattar samtidigt som jag gråter samtidigt som jag tänker att du tycker om mig.
 
27/5/2015
Jag tänker på kvällen som varit, att ligga i en säng och hålla hand med en fin vän till melodierna av en gitarr, att inte känna sig lika ensam och utanför som vanligt. Jag tänker på Gud, på skolan som går sisådär, på sommaren som kommer bli underbar, på mig själv och vem jag egentligen är, på livet som jag konstigt nog ännu lever. Jag tänker på framtid och det förflutna, på föräldrar, på att växa upp, på att ha ålderskris för att det var tre år sedan jag blev konfirmerad och för att det är ett halvår tills jag blir arton. Jag tänker på hur det går sen, jag tänker på vänner, jag tänker på smärta, jag tänker på lycka, jag tänker på kärleken - tänker på han. Tänker på att det går för snabbt, på att det gör mig rädd, på att jag drar mig undan men ändå vill så gärna, tänker på att jag vill ha honom. För han tycker om mig och jag kan inte förstå varför, men han gör det.
 
Jag är rädd för att han ska se vem jag verkligen är, alla mina ärr och allt det jag gått igenom. Men ändå vet jag att jag borde, och jag vill, berätta allting för honom.
 
3/6/2015
Den här tiden för två år sen så låg jag med ångest på psyket efter mitt självmordsförsök. Jag låg på sängen och grät med ett krossat hjärta.
 
Men idag, jag lever. Och det var värt varenda tår, varenda liten tår.
 
14/6/2015
När jag är med honom så tänker jag att det är precis så här som kärlek ska kännas. När jag ligger tätt ihopkrupen bakom dig så tänker jag att jag vill kyssa den där leverfläcken på din rygg och fortsätta över alla de andra som ligger där utspridda, som en karta och jag är på ett äventyr för att upptäcka varje liten utmärkt plats.
 
7/7/2015
Vanligtvis så gillar jag inte klischér.
Men du tar mig upp på hustak mitt i natten och kastar stenar på mitt fönster.
Och det är inte mig emot, inte alls faktiskt.
 
29/7/2015
Mina hjärnspöken slutar inte tala om för mig om alla mina fel och brister. "Du är inte tillräcklig" säger dom.
Det är en ständig påminnelse, en snooze som gång på gång börjar tjuta. Men varje gång jag vaknar och trycker av den där snoozeknappen så somnar jag om och det fortsätter så evigheter.
Jag vaknar aldrig.
 
15/8/2015
Jag vill skära snitt i armen som Gud gett mig.
Jag skulle lika bra kunna ta livet av mig.
 
25/8/2015
Du frågar vad fan jag håller på med när jag tänder min fjärde cigarett på raken, undrar vad som hänt. Du sa att du bryr dig om mig, och orden gör mig överväldigad. Nästa dag berättar jag allt för dig. Vi tar farväl av min gamla lägenhet, på bänken utanför så ristar du in orden "det lyckades till sist".
 
30/8/2015
Jag kan inte göra det, jag kan inte göra det, jag kan inte säga det. Men jag gjorde det ändå, jag sa det.
"Jag älskar dig". Nu vet du.
 
31/8/2015
"Vad tänker du på?"
"Inget, jag bara känner" svarade du.
 
"Inte som att jag skulle äga dig eller något sådant, men jag vill liksom att du bara ska vara min. Jag vill inte att någon annan ska ha dig"
"Då är vi två" svarade du.
 
"Jag tror kanske att jag älskar dig också" säger du.
 
8/9/2015
Frustration, ingen koncentration.
Tvingar ut det sista av bläcket i min stackars penna, den håller på att dö ut - precis som jag.
Pressar på bara för att få skriva ner några helt obetydande meningar - lika obetydande som jag.
Och jag väljer att kalla det poesi.
Ännu mera frustration. Tänker på att avsluta livet, hetsgråter på golvet en natt, tappar kexsmulor på golvet, tappar förståndet, tappar mig själv. Hoppas inte att jag tappar dig också i stormen.
 
8/9/2015
Kanske man skulle bli hög. Undrar om någonting förändrades då jag döpte mig. Tänker att jag vill han ska se och förstå hur jag mår, tänker att han inte får se. Tänker på att skita i skolan och istället resa jorden runt. Tänker på att han borde vara här, tänker på att han borde lämna mig, bara dra åt helvete.
Jag vill vara bra, men vill också vara dålig.
 
10/10/2015
Återfall. Återfall. Återfall.
Vilket konstigt ord, men ändå så beskrivande.
Jag fick det i alla fall, jag fick återfall.
Nu har det hänt tre gånger, kommer jag kunna sluta igen?
 
29/10/2015
Idag är det exakt två månader till min artonsårdag. Det känns som att jag just precis var sexton och levde det förjävliga liv jag hade då jag tänkte "bara 2 år kvar och sen blir jag fri". Men det ironiska är att jag känner mig ännu mer förvirrad nu och så mycket mindre än då jag var sexton.
 
21/11/2015
Jag tror jag håller på att bli bättre. Det är tre veckor sedan jag senast skadade mig själv. Byter ut ångesten i lungorna mot rök nu istället, det fungerar. Läkarna har efter testerna konstaterat att jag inte är bipolär, så jag fortsätter undra vad det egentligen är för fel på mig. Enligt läkarna så har jag helt enkelt en omogen personlighet och psykiska ärr från allt det jag gått igenom. Min psykolog håller med. "Din barndom gick ut på överlevnad, det lämnar spår" sa hon.
 
13/12/2015
Jag höll ett blad mot min hud kl. 03:00 en fredagsnatt. Ville så gärna dra ett snitt, bara ett litet ett - men jag gjorde det inte, jag stod emot. Jag är en överlevare antar jag, en urusel sådan, men ändå. Varför ska jag alltid ställa till det för mig själv, varför ska jag äventyra allt jag har och är?
 
24/12/2015
Det är julafton, en kväll som ska vara fylld av glädje och frid men det enda jag är fylld av är ångest. Det kalla vattnet som rann över mina händer höll mig från att ta till det vassa bladet. Jag vill inte fylla år, vill inte fira nyår - så många dagar av förväntningar ligger framför, dagar som måste vara perfekta. Och jag orkar bara inte.
 
 
tog upp en gammal rutin med att posta anteckningar från mitt privata skrivblock.
kärlek natalie.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0