om vin, om livslust och om att spendera all sin tid med vackra människor.

det var tre veckor sen sist och då var jag påväg på min mosters möhippa med en ångest som tryckte på som bara den. men vet ni vad, det var faktiskt en riktigt rolig kväll. jag sjöng håkan tillsammans med mamma, drack vin, kramades, dansade och skrattade. när vi kom hem så stod ännu mera festligheter på schemat då min finaste eve fyllde arton.
 
 
veckan efter fortsatte med jobb, fyra dagar i rad, men kvällarna fyllde jag med skoj då jag funnit en nyfunnen livslycka. det var afterwork med lina, onyttigheter med eve och emil, kaffe och spatserande på matmarknaden, brygghäng med linnéa och god mat plus sangria på strampen med fillo. och inte att glömma vitchokladglass i stan med edit medan vi förundrade oss över alla pokémon go spelare (jag föll för trycket tre dagar senare). helgen spenderades i kristinestad på den årliga sommarmarknaden, tog med mig eve för att presentera hemstaden och i princip den enda helgen som det lönar sig att vara där. men vi hade det riktigt kul måste jag nog ändå få påstå.
 
 
förra veckan fortsatte i samma takt, jobb varvat med en massa annat kul. här är ett försök på att räkna upp allt jag gjorde utöver jobba: åt mig dödsmätt på sushi med fillo, skrattade åt den hot dog och skumvinet jag blev serverad på bocks med, försökte fara och se fredrik furu uppträda vid faros (vi lyckades inte), tog ett glas på o'malleys med jenny och victor och eve, hälsade på ida-maria och tog i samband med det cheesiga bilder i norra vallgrund, drack redbull vid vattnet med fillo, besökte jeppisdagarna och åt sallad med fanny.
 
 
denna vecka så har jag stortstädat och flyttat möbler hit och dit i lägenheten, fått besök av mami och småbröderna (vi jagade pokemons och åt på faros), faktiskt gått på stan med fillo bara för att handla kläder - vilket jag också lyckades med, tagit första doppet för i år tillsammans med elin, träffat jenny, tagit ett glas vid little pub med saga, tagit en spontantrip på tre timmar till kristinestad och planerat inför spanienresan med eve och filippa. jepp - nästa vecka ger vi oss iväg! men innan det så ska två fina vänners födelsedag firas. skoj!
kärlek natalie.

"så nu måste jag gå för jag kan aldrig någonsin sjunka till din nivå. ville inte förstå, du gör det så svårt, men allting som jag gjort har alltid varit för dig och mig. jag säger förlåt, förlåt, förlåt" - norlie & kkv

 
 
så hur går det? inte bra alls faktiskt. eller det beror väl på vem man frågar, om ni frågar nån som känner mig riktigt väl så skulle den troligen säga att det går bra - därav att jag inte ligger och blöder på ett golv och är beredd på att slänga bort hela mitt liv och min framtid. dramatiskt eller hur? men vad många inte förstår är att det är inte dramat jag dras till, det är poesin. och bara andra poeter kan förstå vad som försigår i en annan poets huvud. det är så lätt missförstås, att inte tas på allvar. skrämmande lätt.
 
en vecka in i sommarlovet så började jag falla nerför ett stup, långsamt. jag grät, jag låg på golvet, jag ställde in så mycket viktiga saker för att istället isolera mig eller vara destruktiv. mamma fick komma upp hit för att ta hand om mig och sen fann jag lite hopp. började igen fylla vardagarna av vackra ting och bestyr. orange is the new black maraton med fanny, bio med saga och festligheter med eve och jenny. och plötsligt sa livet förlåt! för jag fick jag ett samtal om ett jobberbjudande i nästan samma stund som ett mejl om att jag antagits som volontär på provinssi festivalen.
 
 
men problemen kom ikapp, det fanns dagar på jobbet när jag i panik fick torka bort tårarna då en kund kom. dock kom dom inte åt mig på samma sätt som tidigare, istället för att långsamt falla nerför ett stup så sprang jag nu längs en väg mot lyckan - en otroligt gropig väg, visa gropar djupare än andra men ingen tillräckligt djup för att föreställa min grav. jag firade midsommar med ett leende på läpparna, först i vasa och sen i kristinestad. dagar fortsatt av att jag förstås föll i en grop, grät, torkade tårarna och inte längre rökte cigarett efter cigarett utan paket efter paket.
 
 
förra veckan så var det dags för festligheter i form av festival, provinssi alltså. jag spenderade kvällen innan i kristinestad på en brygga med petra. sen var det bara att packa väskan och bege sig till seinäjoki, drack vin ur plastglas med moster och mamma, lyssnade på flogging molly och blev dränkt av regnet innan jag somnade någorlunda sött i paketbilen. sen nästa dag fortsatte det med jobb, eftersom att jag som sagt var där som volontär, och den dagen fann jag nya vänner och fick se veronica maggio och dansa fötterna av mig till antti tuisku när jag kom av mitt skift. den sista dagen stannade jag hemma eftersom bring me the horizon ställde in sin spelning och istället blev det festligheter i vasa, något jag nu ångrar, jag borde bara ha åkt iväg till seinäjoki.
 
 
det var fint trots allt, jag var glad över upplevelsen att få jobba som volontär på en festival. och jag var glad över att se talangfulla maggio för en andra gång. men sen jag gjorde fel val av att stanna hemma i vasa, något som ledde till en av de värsta kvällarna i mitt liv, så har jag igen legat på botten. inte helt kanske, men nästan. i mina ögon är det botten, i andras ögon är jag stark. händelsen och hela situationen är ingenting som går att uttrycka sig om i ord, inte för att jag ens vill försöka. jag vill glömma, förlåta, vänta på bättre dagar utan att vara medveten om att jag faktiskt väntar.
 
jag antar att jag vill kämpa. jag kommer fortsätta be, jag kommer fortsätta uppskatta alla vackra vänner som tagit hand om mig de senaste dagarna - som stod upp för mig. aldrig någonsin har jag på det sättet känt att människor varit på min sida, tagit mitt parti. aldrig någonsin har jag känt att jag inte behöver ta skulden på mig, att jag inte gjort fel. och ikväll ska jag glömma alla beskymmer, jag ska fortsätta röka mina cigarettpaket för det hjälper mot ångesten och jag ska dricka något glas för mycket och jag ska känna ett lyckorus - precis som i fredags i publikhavet då maggio sjöng allt är för bra nuuu. så ska det vara. och nån gång, nån gång snart, så ska jag tro på de orden.
kärlek natalie.
RSS 2.0