varför är du så bitter, natalie?

är en fråga jag ofta ställer mig själv, och förhoppningsvis en fråga inte så många andra ställer om mig. jag har perioder där jag är otroligt bitter och paranoid, i sådan grad att det sänker min livkvalitet ganska radikalt ibland. jag är en sann tänkare och övertänkare men trots alla dessa sömnlösa nätter jag legat och funderat på just den här frågan så kan jag inte komma fram till något simpelt svar på frågan eller en lösning. är det så litet som att problemet bara ligger i just mitt huvud? är det folk i min närhet som fått mig att må dåligt, har jag befunnit mig i fel kretsar? eller är det ännu större? ligger det i normer, samhället, i att tillhöra en minoritet och det stup mitt hemland står framför?
 
det här är inte något samhällskritiskt eller politiskt inlägg, sakerna som händer i världen och landet just nu är för överväldigande för att jag på något sätt ska kunna tala eller skriva om det (tro mig, jag vill tala och skriva om det men högkänsligheten håller mig tillbaka). det här är bara ett inlägg där jag skriver av mig, spekulerar och bollar med mina egna tankar - i hopp om att kanske få en klarare syn på situationen. det är också en sorts mera utvecklad fortsättning på mitt förra inlägg i kategorin skriverier. och även för att jag på den senaste tiden haft en sådan skrivkramp och ännu längre känt att jag inte vågar vara öppen på samma sätt som förut. situationen kring min bitterhet och paranoia har jag inte vågat diskuterat med någon alls. om det beror på att jag tagit dessa drag i beaktande ordentligt först nu när jag är inne i en dålig period, och därav känner att jag inte har någon riktig vän, vet jag inte - men jag tvivlar på det. jag har länge känt att jag blivit allt mer sluten i mina egna tankar och problem, att jag lider i tystnad. jag har många gånger försökt skriva av mig på bloggen men det slutar alltid med att jag tar bort inlägg i rädsla för att bli dömd eller för att fel personer ska läsa orden och använda dem emot mig. paranoid eller vadå?
 
 
jag har noll tolerans mot mobbning, skulle jag se något hända så skulle jag aldrig vända bort blicken och låtsas som inget - jag skulle ingripa direkt. inte för att jag är någon hjälte eller världens bästa och godaste människa utan mest för att jag själv blev mobbad i båda lågstadiet och högstadiet. det jag var med om slutade i ett självmordsförsök som jag många gånger förut skrivit om, och jag skulle aldrig vilja att någon annan hamnade i den situationen med kunskapen om att jag skulle ha kunnat göra något. kanske det är denna roll som jag antagit mig, rollen som den som ska veta bättre och vara starkare efter allt hon varit med om, som gör det så otroligt svårt för mig att acceptera det då folk säger att jag vart utsatt för mobbning igen. jag vill inte erkänna det, mest kanske för att jag inte vill visa mig svag för just de personer som behandlat mig fel. vill inte att de ska känna sig stolta över att de kom åt mig. men nu tänker jag sätta ner foten och skriva om det för att de faktiskt kom åt mig. jag ville inte komma till skolan i början av hösten, jag mådde dåligt varje dag, skolkade oftare och rökte desto mera. även om det var flera månader sen och jag sökt mig till andra, mycket härligare människor att umgås med i skolan och utanför, så fortsätter det att påverka mig. mitt mående har enda sedan dess skapat distans mellan folk i min närhet. jag är bitter, så otroligt bitter över att ha blivit fel behandlad. jag är paranoid, så otroligt paranoid över att alla människor jag möter tycker lika illa om mig som de gjorde och att de kommer behandla mig likadant.
 
jag mår så mycket bättre nu än förut. jag älskar min skola och årskurs och ångrar alla dessa år som jag lyssnade på andras förakt och rykten och därav slängde bort tid som jag skulle ha kunnat spendera med dessa underbara människor, istället för med dem som behandlade mig fel. jag har dock lärt mig att alltid först själv skaffa en uppfattning om en annan person innan man dömer den. jag har också lärt mig att alla dessa slutna kompisgäng är otroligt skadliga och dåliga, och jag tänker aldrig någonsin fastna i ett sådant igen. men det jag funderar över är hur djupt såret är som de lämnade på mig, när kommer det läka? jag förstår mycket väl att det egentligen var ett gammalt ärr från högstadiet som de rev upp, men hur många gånger kan samma sår läka sig igen? och vem är jag egentligen bitter på? människorna som gjort mig fel eller mig själv för att jag lät dem?
 
"dom tycker att du är fet, ful, fejk, dum i huvudet, självcentrerad, elak, snål, konstig och jobbig. dom vill inte höra din åsikt, du har fel, du är inte speciell, du är för annorlunda, du passar inte in, du hör inte hemma här och ingen gillar dig eller vill vara din vän. du är inte tillräcklig, du kan ingenting och ingen kommer älska dig på riktigt, det kommer aldrig bli något av dig och alla vet vad du gjort och vad du varit med om" är några av sakerna min paranoia säger till mig. jag vet ju var min bitterhet och paranoia har sitt ursprung: långt tillbaka i mitt förflutna. det är gamla spöken som dansar i mitt huvud tillsammans med ett par nya. jag kan bara inte förstå varför dem ska dansa så länge, hålla på att gnaga trots att jag lösgjort mig från dem och lever "ett bättre liv" nu. jag har ingen diagnos heller, om någon trodde det. om man googlar paranoia så passar inte ens något av de yttre tecknen in på mig, utan jag är motsatsen till dem. det är dock tankarna inuti en paranoid människa som stämmer in ganska långt på mig, kanske bara inte i lika "seriös" grad. detta dock i perioder då, jag är inte alltid denna bittra, paranoida människa - bara just nu.
 
tack gode gud att man inte kan läsa tankar, för jag skulle inte vilja att någon skulle kunna höra alla mina spekulationer och funderingar som kan ha ursprung i de minsta handlingarna. hur någon kan säga något, göra något, inte göra något eller hur en blick kan få mig att spendera timmar i olika tankebanor eller bilda en stor sten med ångest i min bröstkorg. om folk visste så skulle det inte bara vara mina tankar som sa att ingen vill vara vän med mig, då skulle faktiskt ingen vara vän med mig - folk skulle vara rädda för mig. och jag antar det är därför som så mycket hålls på insidan, därför som jag skämtar bort saker och istället sparar tårarna till duschen och tankarna till natten. mina bittra tankar vill jag inte ens tala om, dom skrämmer mig själv, jag känner inte alls igen mig och kan väl anta att det bara är en biverkning av långvarig paranoia. en otroligt envis paranoia som bara inte vill släppa taget, utan växer sig större och större för varje dag och varje "misstänksam" sak jag upplever. jag tror egentligen inte på psykologer, för de kan inte säga mig något jag inte redan vet. men det är svårt att leva normalt nu för tiden och egentligen borde jag väl bara söka mig till skolans kurator och få svar på mina frågor, för jag har kommit till en återvändsgränd.
kärlek natalie.
Postat av: Mirjam

Natalie du är fantastisk!! Det finns ingen sanning i de där tankarna, men jag förstår att de kommer och jag känner igen mig i dom. Jag vet att vi inte har talat på väldigt länge, men jag lovar dig att jag vet att du är fantastisk. Jag blir alltid så glad då jag ser dig! Du är skapad av Gud och han gjorde verkligen inget misstag när han skapade dig. Du behöver inte vara perfekt för att duga. Jag tror att alla som får vara din vän är lyckligt lottade. Våga vara skör och söndrig inför andra, jag vet att det är skitsvårt men det hjälper. Dela bördan så blir den lättare. vi är alla i samma båt, ingen av oss är perfekt, ingen av oss har ett bekymmersfritt liv.
Kram, jag ber för dig! <3

Svar: åh men tack snälla för dina fina ord, vilken pepp - kram! <3
alektopaten.webblogg.se

2016-12-21 @ 14:00:32 / http://kortochgott.devote.se
Postat av: Jonna

Lov mej Nata att publicer nån sorts bok med dina tankar i framtiden. Du e så sjukt dukti att skriv å "hit me in the feels". En kjempestor klem til deg , du er så vakker innifra ut ! <3

Svar: awww men gud va fint jonna <3
alektopaten.webblogg.se

2016-12-24 @ 15:56:41 / http://jonnasdagbok.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0