om de sista veckorna innan jullovet.

morjens på er. det förra inlägget ligger ännu uppe och har faktiskt inte orsakat någon ångest, tänk vad bra. oftast så är det väl faktiskt så att det är lättast att vara öppen och dela med sig av sin smärta, även fast det ibland känns som att man går runt med hjärtat på utsidan för alla att trampa på.
 
 
annars så har ju finland hunnit fylla år sedan sist och jag och fanny lunchade på raawka - underbart gott och så fint att få tala ut lite med denna vackra vän. kort efter det lyckades jag få feber och kände mig som en zombie i cirka en vecka. lyckades dock ändå kolla fkf's julshow med eve och njuta av luciadagen.
 
 
kände mig bättre redan då som tur var, med tanke på hur mycket vi hade att fixa inom abikommittén, julfestplanerande och dansövning var på g bland annat och även massor av fixande inför abinas egna julfest som vi ordnade. och mitt i stressen så gick jag och anna iväg till academill för att lyssna på kloka peppe öhmans föreläsning, det var otroligt givande. fredagen bestod av festligheter då vi firade fina moa och fellis artonårsdag, härlig kväll med härligaste årskursen.
 
 
lördagen kom och ännu mera festligheter stod på schemat. kände mig väldigt fancy den dagen och tog säkert trettio lyckade selfies innan fanny hämtade upp mig och vi åkte till grundskolan för att delta i skolans julfest. abiprogrammet var en succé och efteråt åkte vi i kommittén till almas för att äta pizza, dricka vin och sista minuten fixa inför abijulfesten - som för den delen också blev en succé. älskar verkligen min årskurs och usch så kul vi har det och usch så snabbt tiden går, nu är det bara en månad kvar av skolan innan slutskarven, penkkis, kryssning och läsledigt. vart försvann dessa tre år?
 
 
det här var sista veckan i skolan innan jullovet inleddes igår. måndag och tisdag så var all fokus på skolans årliga innebandyturnering, jag och ella spelade tillsammans med fyrorna som wildcats (kända från high school musical filmerna). min klass har aldrig under dessa år fått ihop tillräckligt många spelare för att få ett lag så det här var första året jag deltog! och vi må nu inte ha vunnit hela turneringen men vi spelade fint, hade det otroligt kul och fick pris för bästa laganda.
 
jullov var det nu alltså! jag mötte upp petra för en kaffe igår innan jag begav mig hem till kristinestad och familjen - som jag inte vet om de är irriterade eller tycker det är lustigt med den mängd norska jag lyckats lära mig från skam. kan inte förstå att det är julafton redan imorgon, julfiilisen har nog lämnat bakom i år men kanske jag finner den ännu. och med det ursäktar jag för ett otroligt flummigt inlägg men önskar er alla en riktigt fridfull jul med massor av kärlek och inga förväntningar.
kärlek natalie.

varför är du så bitter, natalie?

är en fråga jag ofta ställer mig själv, och förhoppningsvis en fråga inte så många andra ställer om mig. jag har perioder där jag är otroligt bitter och paranoid, i sådan grad att det sänker min livkvalitet ganska radikalt ibland. jag är en sann tänkare och övertänkare men trots alla dessa sömnlösa nätter jag legat och funderat på just den här frågan så kan jag inte komma fram till något simpelt svar på frågan eller en lösning. är det så litet som att problemet bara ligger i just mitt huvud? är det folk i min närhet som fått mig att må dåligt, har jag befunnit mig i fel kretsar? eller är det ännu större? ligger det i normer, samhället, i att tillhöra en minoritet och det stup mitt hemland står framför?
 
det här är inte något samhällskritiskt eller politiskt inlägg, sakerna som händer i världen och landet just nu är för överväldigande för att jag på något sätt ska kunna tala eller skriva om det (tro mig, jag vill tala och skriva om det men högkänsligheten håller mig tillbaka). det här är bara ett inlägg där jag skriver av mig, spekulerar och bollar med mina egna tankar - i hopp om att kanske få en klarare syn på situationen. det är också en sorts mera utvecklad fortsättning på mitt förra inlägg i kategorin skriverier. och även för att jag på den senaste tiden haft en sådan skrivkramp och ännu längre känt att jag inte vågar vara öppen på samma sätt som förut. situationen kring min bitterhet och paranoia har jag inte vågat diskuterat med någon alls. om det beror på att jag tagit dessa drag i beaktande ordentligt först nu när jag är inne i en dålig period, och därav känner att jag inte har någon riktig vän, vet jag inte - men jag tvivlar på det. jag har länge känt att jag blivit allt mer sluten i mina egna tankar och problem, att jag lider i tystnad. jag har många gånger försökt skriva av mig på bloggen men det slutar alltid med att jag tar bort inlägg i rädsla för att bli dömd eller för att fel personer ska läsa orden och använda dem emot mig. paranoid eller vadå?
 
 
jag har noll tolerans mot mobbning, skulle jag se något hända så skulle jag aldrig vända bort blicken och låtsas som inget - jag skulle ingripa direkt. inte för att jag är någon hjälte eller världens bästa och godaste människa utan mest för att jag själv blev mobbad i båda lågstadiet och högstadiet. det jag var med om slutade i ett självmordsförsök som jag många gånger förut skrivit om, och jag skulle aldrig vilja att någon annan hamnade i den situationen med kunskapen om att jag skulle ha kunnat göra något. kanske det är denna roll som jag antagit mig, rollen som den som ska veta bättre och vara starkare efter allt hon varit med om, som gör det så otroligt svårt för mig att acceptera det då folk säger att jag vart utsatt för mobbning igen. jag vill inte erkänna det, mest kanske för att jag inte vill visa mig svag för just de personer som behandlat mig fel. vill inte att de ska känna sig stolta över att de kom åt mig. men nu tänker jag sätta ner foten och skriva om det för att de faktiskt kom åt mig. jag ville inte komma till skolan i början av hösten, jag mådde dåligt varje dag, skolkade oftare och rökte desto mera. även om det var flera månader sen och jag sökt mig till andra, mycket härligare människor att umgås med i skolan och utanför, så fortsätter det att påverka mig. mitt mående har enda sedan dess skapat distans mellan folk i min närhet. jag är bitter, så otroligt bitter över att ha blivit fel behandlad. jag är paranoid, så otroligt paranoid över att alla människor jag möter tycker lika illa om mig som de gjorde och att de kommer behandla mig likadant.
 
jag mår så mycket bättre nu än förut. jag älskar min skola och årskurs och ångrar alla dessa år som jag lyssnade på andras förakt och rykten och därav slängde bort tid som jag skulle ha kunnat spendera med dessa underbara människor, istället för med dem som behandlade mig fel. jag har dock lärt mig att alltid först själv skaffa en uppfattning om en annan person innan man dömer den. jag har också lärt mig att alla dessa slutna kompisgäng är otroligt skadliga och dåliga, och jag tänker aldrig någonsin fastna i ett sådant igen. men det jag funderar över är hur djupt såret är som de lämnade på mig, när kommer det läka? jag förstår mycket väl att det egentligen var ett gammalt ärr från högstadiet som de rev upp, men hur många gånger kan samma sår läka sig igen? och vem är jag egentligen bitter på? människorna som gjort mig fel eller mig själv för att jag lät dem?
 
"dom tycker att du är fet, ful, fejk, dum i huvudet, självcentrerad, elak, snål, konstig och jobbig. dom vill inte höra din åsikt, du har fel, du är inte speciell, du är för annorlunda, du passar inte in, du hör inte hemma här och ingen gillar dig eller vill vara din vän. du är inte tillräcklig, du kan ingenting och ingen kommer älska dig på riktigt, det kommer aldrig bli något av dig och alla vet vad du gjort och vad du varit med om" är några av sakerna min paranoia säger till mig. jag vet ju var min bitterhet och paranoia har sitt ursprung: långt tillbaka i mitt förflutna. det är gamla spöken som dansar i mitt huvud tillsammans med ett par nya. jag kan bara inte förstå varför dem ska dansa så länge, hålla på att gnaga trots att jag lösgjort mig från dem och lever "ett bättre liv" nu. jag har ingen diagnos heller, om någon trodde det. om man googlar paranoia så passar inte ens något av de yttre tecknen in på mig, utan jag är motsatsen till dem. det är dock tankarna inuti en paranoid människa som stämmer in ganska långt på mig, kanske bara inte i lika "seriös" grad. detta dock i perioder då, jag är inte alltid denna bittra, paranoida människa - bara just nu.
 
tack gode gud att man inte kan läsa tankar, för jag skulle inte vilja att någon skulle kunna höra alla mina spekulationer och funderingar som kan ha ursprung i de minsta handlingarna. hur någon kan säga något, göra något, inte göra något eller hur en blick kan få mig att spendera timmar i olika tankebanor eller bilda en stor sten med ångest i min bröstkorg. om folk visste så skulle det inte bara vara mina tankar som sa att ingen vill vara vän med mig, då skulle faktiskt ingen vara vän med mig - folk skulle vara rädda för mig. och jag antar det är därför som så mycket hålls på insidan, därför som jag skämtar bort saker och istället sparar tårarna till duschen och tankarna till natten. mina bittra tankar vill jag inte ens tala om, dom skrämmer mig själv, jag känner inte alls igen mig och kan väl anta att det bara är en biverkning av långvarig paranoia. en otroligt envis paranoia som bara inte vill släppa taget, utan växer sig större och större för varje dag och varje "misstänksam" sak jag upplever. jag tror egentligen inte på psykologer, för de kan inte säga mig något jag inte redan vet. men det är svårt att leva normalt nu för tiden och egentligen borde jag väl bara söka mig till skolans kurator och få svar på mina frågor, för jag har kommit till en återvändsgränd.
kärlek natalie.

om december, favoritbandet och glädjetårar.

 
bring me the horizon var fantastiska. jag fällde ett par glädjetårar, skreksjöng tills jag blev hes och njöt faktiskt av mammas sällskap vid sidan om - hon verkade njuta hon med. det är något alldeles speciellt med känslan av att få se sitt favoritband för första sången, och deras låtar i mina hörlurar kommer aldrig vara detsamma igen nu när jag vet hur otroligt mycket bättre de var live. oliver sjöng som en gud, och vilken feelis alla bandmedlemmar hade alltså! i överlag var det fint att få komma iväg på lite minisemester med mamma.
 
 
kanske ni minns att jag nämnde något om en frissatid också? här har ni resultatet. att gå in till frisören, sätta sig ner och yttra orden "klipp av allt som är slitet" är något jag aldrig skulle ha kunnat tänka mig göra för ett par månader sen. men dit försvann halva håret och jag är otroligt nöjd. känner mig lite mera som mig själv och lite mera som en isprinsessa. yttranden om att jag liknar veronica maggio och noora sætre (från norska serien skam som jag skrivit om förut) är ju båda två så otroligt fina komplimanger? blir nästan pirrig.
 
 
något mera ledsamt är att vår äldsta kissemisse zelda lämnade oss, fick ett samtal av lillebror om olyckan som inträffat just innan jag och mamma kom in till helsingfors. det kändes tungt och gör det fortfarande. hon var en fin vän som borde ha fått leva i många, många fler år än hon gjorde. men sådant händer och man måste gå vidare, även om jag har otroligt svårt med det. jag sörjer ännu idag min älskade kisse mandelmassa som spårlöst försvann för fyra år sen.. om jag lärt mig något om katter så är det att det inte är lätt att ersätta en riktigt bra katt. 
 
 
nåväl, från en sak till en annan så tog jag mig tillbaka till vasa förra veckan. åt sushi med fillo, firade lilla jul på dansgolvet bland fina vänner och sådant kul. fredagen var dock bäst, för då fick jag och veronika biljetter till håkan hellström i umeå nästa år! strax därefter mötte jag upp en otroligt saknad vän, nämligen finaste anna. tyckte att hon skrev så fint och utförligt om vårt möte i detta inlägg, så jag vet inte hur jag skulle kunna vara mera träffsäker och lämnar det därför här.
 
 
ett till möte på sweet vaasa, mera mat och en till fin person! ovan ser ni malin som jag har för mig att jag lärde känna via abikommittén. och på tal om abikommittén så spenderade vi en stor del av gårdagen till att brainstorma inför den kommande julfesten, penkkis och så vidare. det var efter det som vi belönade oss med lite gott och även ett glas vin till mig eftersom jag inte var den som körde.
 
annars så har veckan bestått av provläsning, musiktreornas musikal (som förövirigt var så jädrans bra - usch vad stolt jag är över alla ni duktiga människor och det jobb ni lagt ner på det här projektet), lifemöte där vi diskuterade framtiden och en möjlig resa till london och nu även ny månad och med det en ny skolperiod! det känns fint med så mycket nytt och fräscht i livet just nu, det känns riktigt riktigt bra allting faktiskt.
kärlek natalie.
RSS 2.0