om glädjetårar, ljusslingor i taket och morotskaka.

mycket känns fel som inte ska kännas fel, mycket känns rätt som inte ska kännas rätt. jag har haft sämre dar, jag har haft bättre dar. både gråtit och skratt och allt har känts så fel, så fel men ibland så rätt, så rätt. jag är som en paradox nu för tiden. sommarens sista vindar gör mig ledsen på samma gång som jag känner ett lyckans pirr när löven prasslar under fötterna och allt doftar av höst runt omkring. augusti börjar komma till sitt slut och ibland undrar jag vem jag är och ibland vet jag precis. jag tror att något stort är på gång faktiskt, en stor förändring.
 
kanske därför jag haft tankar om att ta bort bloggen igen, kanske jag skulle byta platform för bloggen? design? äsch, jag vet inte. jag tror det får vara bra så här - och så fortsätter jag precis som förr att titta in bara då jag själv känner för det. men tankar på att stänga ner alla konton och appar och bara gömma mig finns. då fick jag plötsligt en sådan motivation till att skriva igen och dela med mig av alla dessa ord till er. jag fick motivation till att satsa, kämpa, göra skillnad för mig själv och andra och bli någon ny - någon bättre. inte bara med skrivandet, utan också med skolan och livet och precis allting och allihopa. jag vill.
 
 
vad har jag gjort sedan sist då? sedan jag kommit tillbaka till finlands tallar, björkar och kalla nätter så har dagarna faktiskt fyllts av fina ting trots ångest och mörker. har träffat vackra människor över en kopp svart kaffe och diskussioner, druckit jambalaya och klagat över regnet på årets konstens natt i vasa och fått uppleva en favoritmänniskas - min mosters - bröllop. vilket förövrigt var det finaste någonsin. en kväll med vin, glädjetårar, ljusslingor i taket, så många kärleksyttranden och dansande till kom igen lena med pappa.
 
 
veckan därpå började inleddes vårt sista år i gymnasiet. jag åt sushi, delade ut souvenirer från spanien och spenderade helgen i brahestad med familjen. förra veckan så kramades jag, åt morotskaka på stans bästa kafé med bästa sambon, kollade suicide squad på bio och dansade mig svettig med fina vänner natten till söndag.
 
the lumineers och keaton henson spelas i hörlurarna. det känns helt okej nu. studentskrivningarna närmar sig och det känns okej, jag kommer klara det fint. och innan det ska jag läsa böcker, dricka smoothies och otagliga koppar kaffe och se lika många otagliga avsnitt av that 70's show. jag ska hångla och vakna upp bredvid den finaste, besöka kristinestad, spatsera runt i höststaden med en podcast i öronen och så fort höstens skrivningar är över så ska jag fira - med vin. det kommer bli bra. det är bra.
kärlek natalie.

fuengirola/malaga, españa 1-8.8.2016

över en vecka har gått sedan spaniens värmande vindar - och finland gav väl oss inte det mildaste välkomnandet tillbaka heller. nej, här regnar det varje dag och höstkappan har letats fram - trots det har jag svårt att vänja mig, drar fortfarande på mig shorts och kortärmat varje dag när jag vaknar.
 
det jag egentligen vill säga är väl att veckan i spanien var underbar. utan tvekan något av det bästa jag gjort i mitt liv och en upplevelse som jag sent kommer glömma. tiden existerade inte där bland palmer, stress var inte ett ord som vågornas kluckande kunde uttala och allt som hade med oro, ansvar, skola och kyla gick inte att hittas i den brännande sanden - endast snäckor. och jag tyckte att det var på tiden att också bloggen fick denna resas bilder och ord avlastat på sig.
 
 
så, för att klargöra ett par saker, måndagen den första augusti bar det av mot spanien för mig och mina två fina vänninor filippa och evelina. resan dit var i princip det enda problemet vi stötte på under hela veckan, då vårt flyg till stockholm blev försenat och därav missade vi flyget till malaga. men det fixade sig och vi kom fram natten till tisdag och tog taxin till lägenheten i fuengirola som vi skulle bo i.
 
 
det här var ju då den första gången jag satt på ett flygplan, någonsin. och det var underbart. jag älskade i princip varenda sekund och njöt så mycket av utsikten, det var som att sväva över sockervadd. skapelsen alltså, helt otroligt. jag var praktiskt taget nöjd med resan redan efter första dagen, så nöjd så att jag skulle ha kunnat åka hem, haha.
 
 
många av dagarna spenderades på stranden. medelhavets saltvatten i håret, vågorna som slog mot en och min ständiga jakt efter vackra snäckor att ta med mig hem. två av oss lyckades bränna oss redan första dagen på stranden, och där lärde man sig den hårda vägen att inte underskatta solen, det var mindre kul.
 
 
vin, pizza och vatten var det vi levde på i princip. dagarna fylldes av skratt, promenader, mera strandhäng, god mat, shopping, drinkar, beundrande av arkitekturen och utsikterna, sena kvällar, parasailing, glassmumsande, kaffe, mera snäckplockande, en visit till malaga, böcker som lästes vid poolen och så vidare..
 
 
lördagen innan vi åkte hem så vågade sig jag och evelina ut på spaniens natt- och klubbliv. vi beställde en kanna sangria vid en mysig bar vid havet, dansade oss svettiga tills klockan blev fem på morgonen och blev uppvaktade med rosor av manliga spanjorer. råkade också på ett par kristna som gick på gatorna med skylten "healing hugs", och så fascinerad av sådant som jag är så kunde jag inte låta bli - det var utan tvekan den bästa kramen jag fått i hela mitt liv. resten av resan bestod av packning och städning, och lyckliga åkte vi hem till kyliga finland.
kärlek natalie.
RSS 2.0