när känslorna är ens största svaghet, ens största fiende.

PMDS
eller premenstruellt dysforiskt syndrom som det står för, är en svårare form av pms. lider du av pmds så påverkar den dig så pass mycket att du har svårt att fungera i det dagliga livet. det är vanligt med depression, självmordstankar, personlighetsförändringar, kraftig aggressivitet och en oförmåga att rationellt sortera sina känslor vilket resulterar i konflikter och en påföljande ångestkänsla då dessa utbrott är oerhört svåra att hejda. sjukdomen kan vara mycket handikappande för de kvinnor som drabbas. pmds drabbar ungefär fyra procent av alla kvinnor.
 
symtomen vid pmds påminner om vanlig depression men skiljer sig genom det cykliska mönstret. symtomen varar mellan 10 och 14 dagar varje månad och uppträder direkt efter ägglossningen. fem till sju dagar före mensblödningen kulminerar besvären för att sedan klinga av när blödningen börjar och helt försvinna inom tre till fyra dagar.
källa 1källa 2.  
 
HSP
står för highly sensitive person. högkänslighet är inte någon ny bokstavsdiagnos utan ett medfött personlighetsdrag, ett inbyggt temperament, som har funnits i alla tider. detta drag förekommer hos ca 20 % av den globala befolkningen, jämt fördelat mellan kvinnor och män, och förmodligen hos alla djurarter.
 
med hjälp av så kallad funktionell magnetkamera har forskare kunnat undersöka hjärnan hos högkänsliga personer och noterat att deras nervsystem reagerar ovanligt starkt på yttre stimuli och gör dem extra mottagliga. undersökningar har också visat att högkänsliga människor bearbetar all information på djupet. högkänsligheten värderas olika beroende på kultur. sådana kulturer där man inte värdesätter känslighet har många högkänsliga personer låg självkänsla. de blir ofta tillsagda att inte vara ”överkänsliga”, att inte "bry sig" och uppfattar sig således som "onormala" eller "konstiga" (och om inte finland passar in på denna punkt perfekt så vet jag inte vad).
 
om man är hsp så kan man alltså bli lätt överstimulerad, man reagerar ovanligt starkt på yttre stimuli, har svårt att sätta gränser, är känslig mot koffein, blir överväldigad av skarpt ljus och starka lukter,  har låg smärttröskel och påverkas lätt av andras sinnesstämningar (här har jag räknat upp ett fåtal punkter vilka alla stämmer in på mig). många vet inte om att de är högkänsliga och om du är intresserad av att ta reda på ifall du också är så kan du ta detta test, det skapades av elaine aron i början av 90- talet.
källa.
 
det här är alltså två helt olika saker, pmds är en diagnos medan hsp är ett personlighetsdrag och så vidare och så vidare. fast dessa kanske har någon gemensam punkt så är väl det största sambandet mellan dom, i just detta sammanhang, att jag "lider" av dem båda. eller gör jag? jag ställer ofta mig själv den frågan, lider jag faktiskt?
 
 
sedan jag första gången fick höra att min känslighet är en svaghet, min svaghet, så har jag tänkt mycket kring över hur jag ska se på min egen högkänslighet. både den och min svåra pms gör ju att just känslor är det jag påverkas mest av. när jag var ny till begreppet hsp och insåg att det var därför jag kände si och så eller reagerade på just det sättet, då var jag först lättad att ha en förklaring och jag var så tacksam till min morbrors vän som också var en hsp och sa att jag nog också är en. men med tiden försvann denna tacksamhet och jag blev istället arg på högkänsligheten. det kändes som att den begränsade mig, jag led av den. men med tiden fann jag mig att jag uppskattade högkänsligheten, insåg att den gör mig till den jag är och ger mig möjligheter på flera olika sätt. jag led inte längre, jag skämdes inte. jag är en hsp och det kan jag stolt stå för. och helt säkert är också någon av ni som läser en hsp, så vi kan uppskatta detta personlighetsdrag tillsammans! varför lida över något så fint som att få känna saker på djupet?
 
att vara lite känsligare än andra människor omkring en kan innebära mycket. att man vill hem tidigare från en utekväll, att man måste säga nej för man behöver den där tiden för sig själv, att folk ofta tycker att man överdriver och bara ska komma över det, att oavsett om det verkar logiskt eller inte logiskt att reagera så i en situation så kan jag börja gråta, att om jag älskar så älskar jag så innerligt, att jag överanalyserar minsta lilla eller att parfymen du bär ger mig en så attans huvudvärk. MEN att vara högkänslig innebär inte att jag isolerar mig, gråter varje dag, äter inget på en hel dag varav jag nästa dag äter allt, har okontrollerbara humörsvängningar, dricker mig full en tisdagkväll och stannar hemma från skolan med baksmälla nästa dag, blir aggressiv, blir tom, vill ingenting alls, tänker på att ta det vassa mot huden eller att bara avsluta allt, för jag vill inte längre leva. så ska det inte vara, och det förstod jag till sist.
 
jag ville förstå vad mitt problem var, jag ville ha en förändring i mitt liv. och jag hoppades att den skulle vara allt annat än att jag blivit deprimerad igen. men psykologen jag började hos förra hösten var förvirrad, jag var inte deprimerad enligt henne utan jag var stark och jag förstod mig själv och mina känslor så bra. jag förstod vad jag behövde, vad jag gjorde fel. men ändå gjorde jag allt det där, och varken hon eller jag visste varför. vi hade många teorier men det var först när jag testades för bipolär sjukdom (vilket jag inte var) under ett par månader som jag såg mönstret. cirka två veckor innan varje mens så kom symptomen, jag blev deprimerad, aggressiv, hade humörsvängningar och allt på en gång. jag googlade alla dessa symptom och förstod ganska snabbt att jag inte bara lider av pms som de flesta kvinnor gör - utan av pmds, jag är en i den där fyra procenten. och jag led, jag lider av min pmds.
 
när jag blivit medveten om det här så kände jag mig så hjälplös. jag var rädd för desto närmare mensen jag kom desto värre blev det. jag hade en äkta rädsla över att jag skulle ta livet av mig just dessa dagar innan mensen. jag var arg över att inte kunna kontrollera mig själv, mina känslor, min dag eller mitt liv. alla hemska tankar jag hade, det är bara min pmds som talar försökte jag intala mig själv - men jag påverkades ändå starkt av tankarna. jag var borta massor av skoldagar och lektioner under hösten tvåtusenfemton fram tills nu, jag klarade bara inte av att gå dit utan istället låg jag hemma i sängen och grät och kände mig värdelös - utan att veta varför. denna pmds hade och har förstört så mycket för mig, hållit mig tillbaka och satt en skäpp i hjulet på mitt liv. det var först när man började blöda som besvären försvann, och jag stod faktiskt mycket hellre ut med mensvärk än allt det där psykiska. jag var tillbaka, jag och mitt goda humör. men det stannade inte längre, bara nån vecka senare kom symptomen tillbaka.
 
någonting måste jag ju göra så jag tog mig till sjukhuset i januari och berättade om mina symptom och att jag trodde det var pmds. det första dom gjorde var att med detsamma byta ut mina p-ringar (som jag använt sedan åttan för att bota min mensvärk) mot p-piller, som sägs hjälpa mot pms och att hålla humöret under kontroll. sen gav dom mig en tid till gynekologen en månad framåt, när jag hunnit se hur pillrena fungerat. förändringen under denna månad kanske fanns, men den var knappt märkbar, den kom först efter tre månader. men när jag kom till gynekologen i februari så fick jag diagnosen "pmds" och antidepressiva utskrivna, och allt jag kunde tänka var "jaha, så jag var tillbaka här då". 
 
 
men nej, de här fungerar inte alls så som dom gör om man faktiskt är deprimerad. om det är så att man lider av pmds så kickar effekten faktiskt i direkt, är man deprimerad så kommer det ta månader innan man känner av att det hjälper och dessutom har man en väldigt mörk period där före. dessa tar man inte heller varje dag och det är ingen ökning på mängden, utan som det står på förpackningen så tar jag en tablett per dag från och med en eller två veckor innan mens - beroende på hur hård pmds man har. jag har ju den värsta möjliga så jag börjar äta dem direkt det är exakt två veckor till första mensdagen. om jag inte gör det så ligger jag illa ute. men sedan jag fick dessa så har jag börjat få tillbaka mitt liv faktiskt. jag får känna mig som mig själv alla dagar i månaden, något som borde vara självklart utan sjukhusbesök eller pengar som måste läggas på mediciner. biverkningarna jag får av dessa är såklart inte så roliga, jag får något fruktansvärt hemska drömmar - men det är verkligen värt det.
 
det finns säkert nån annan därute som precis som jag inte vet om att denna lider av pmds, eller kanske någon som vet men tror att inget kan göras åt det, men hjälp finns. och den ska ni ta vara på för pmds är ett rent helvete och ett så onödigt lidande. och varför får vi inte lära oss om sådant här i skolan?!
kärlek natalie.

om youth encounter, ett glas eller två eller tre och nyfunnen fiilis.

morjens, tjena, hallå och så vidare! hur är det med er? själv är jag nog faktiskt på ett något otroligt bra humör just nu, även fast jag var nittionio procent säker att jag skulle gå sönder ett ex antal gånger under veckans gång. av stress, av ångest och av allt som går sönder runt omkring mig antar jag. men jag gissar på att min nyfunna fiilis ligger i från youth encoutern vid sion, som jag befunnit mig vid sedan i fredas. det har varit så givande! och såklart väldans pepp att få dela böner, diskussioner och skratt med alla dessa härliga människor i guds närhet.
 
 
de två första bilderna togs redan för en vecka sen av edit vid det tillfälle som vi spelade in denna film (den är så bra så ta och kolla den!). det var just i samband med encountern vi gjorde detta lilla projekt, som dock tog oss hela dagen, men ack så kul det var. så tack till det härliga filmteamet plus alla ni som deltog nu i helgen och gjorde den oförglömlig!
 
 
annat som hänt den senaste månaden då? nå jag har kollat teater, firat veronika och linnéas nittonårsdar (slutade med ett mystiskt blåöga för min del haha), tagit ett glas vid club ernst med fina vänner medan en annan också väldans fin vän vid namn ella uppträdde bland andra. sedan blev det påsklov och hela släktet skogman åkte med färjan över till umeå, sen skellefteå och slutligen sjöbotten där vi stannade till måndagen. jag fick bland annat med mig hem känn ingen sorg på dvd, chaite och violtabletter som ni ser ovan, känns bra.
 
förra veckan plus denna var detsamma som provvecka men ändå så hann jag inspireras av kvinnor och äta tapas vid missionskyrkan en kväll, se tredje divergent filmen (alltså allegiant) på bio med eve (vi var båda besvikna och ni som både läst boken och sett filmen vid det här laget förstår nog varför), varit på arbetsintervju och firat ännu mera födelsedagar. men nu är denna jäkliga provvecka över och jag tror också att denna jobbiga period i skolan, livet och inuti mig också är över. det känns verkligen så, att jag har övervunnit allting - bara sådär. jag fick väl nog av att må skit helt enkelt, antar jag haha. annars så är inlägget om hsp och pmds påväg upp inom snar framtid, efter många om och men, så det skulle ju va kul om ni tog er tid att läsa det då. ha det vackert så hörs vi då!
kärlek natalie.
RSS 2.0