friendship isn’t about whom you have known the longest. it’s about who came, and never left your side.

jag har verkligen världens bästaste vänner. och inte för att det 'hör till' att säga så utan för att de faktiskt är det. jag borde egentligen skriva ett enskilt inlägg om varenda av de här fina människorna jag har i mitt liv men just denna gång så vill jag tillägna ett inlägg till mina änglar. tre tjejer som faktiskt inte fått den uppmärksamhet de förtjänar här på bloggen: linnéa, elin och veronika. jag skyller på att jag alltid har så kul med dem så att jag glömmer bort att ta bilder!
 
 
det kanske inte verkar så men åh, vad jag kan ha svårt att skriva om känslor och sånt. för hur ska man egentligen i ord få ner hur mycket man älskar någon? speciellt då man älskar de så himla, himla mycket. jag menar, de här tjejerna har förändrat hela min värld. de har lärt mig så många viktiga saker om livet, om mig själv och viktigast av allt: om vänskap. egentligen så är vi fyra helt olika individer som på något konstigt sätt bara går ihop utan att man ens behöver ifrågasätta hur och varför. och jag är så otroligt glad över att få vara en del av denna gemenskap. av skratten, tårarna och minnena jag fått och får dela med dem. och om våra drömmar en dag skiljer oss åt så tror jag att vi trettio år senare träffar varann på stan och det känns som att det var senast igår vi sågs.
 
dom är mina förebilder och mina guldkorn i vardagen. dom är som en riktigt bra låt, med en genialisk sångtext man lärt sig utantill och som man spelar på repeat men ändå aldrig tröttnar på. man sjunger med lika intensivt varje gång, dag ut och dag in - år efter år. linnéa, elin och veronika kommer aldrig sluta förundra mig. att de sett mig i mina värsta dagar, att de vet hur irriterande jag kan vara, hur otroligt dum i huvudet jag kan vara och hur jag babblar på i all oändlighet men ändå väljer att vara min vän. att dörren står på vidgavel, de kan gå ur mitt liv när de vill men väljer att inte göra det. och om de aldrig hade kommit in genom den dörren från första början, inspirerat mig och fått mig att ta mig samman i alla de situationer de behövts - då skulle inte jag eller mitt liv se något ut som något i den stilen det gör nu.
 
de håller inte alltid med mig, de står inte alltid på min sida utan de är ärliga. de säger precis som det är, precis det jag behöver höra. och jag som är världens mest komplicerade människa förstår ändå att det inte ändrar deras åsikt om mig, att de ändå tycker om mig. det är imponerande, verkligen. och nu när de läser det här så tänker de kanske att jag inte är riktigt klok som påstår att de lär mig, låter mig utvecklas och gör livet till en lättare väg att gå. de kanske tänker att hur skulle de kunna göra något sådant för en annan då de ibland inte själva blir kloka på livet och denna värld. men det gör ni, ni gör så otroligt många under i mitt liv och jag går inte isär när jag går med er.
 
jag är inte bra med ord, jag missförstås lätt och får inte ihop mina meningar men jag hoppas ni i alla fall hör kärleken i de förolämpningar jag ger er. jag är inte bra med närhet, kan inte ta initiativ men jag uppskattar ändå varje liten omfamning. ni förtjänar all lycka världen och jag önskar att jag ens kunde ge er en liten bit men det kan jag inte. jag vet att fumliga ord jag slänger ur mig i ruset, komplimanger, det jag delar med mig av och presenterna ni får inte betyder mycket men jag har inte så mycket mera att ge. så jag tänker fortsätta och jag hoppas att det ens skänker er ett leende för en sekund. jag gör och säger varje liten sak med kärlek. jag vill bara att ni ska veta att jag älskar er såå även fast jag är så dålig på att visa det och går er på nerverna ibland (för det mesta). 
kärlek natalie.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0