the only time you should ever look back, is to see how far you've come.

den nya veckan har redan satt igång och jag är nog inte riktigt redo faktiskt. nåväl, satt och spelade brädspel hos elin igår innan jag tog en snabbis på gymmet. idag så har jag haft ångest över matteförhöret som inte gick bra men inte dåligt heller. efter skolan blev det en loppisrunda med veronika och elin och nu sitter jag här hemma och funderar..
 
 
..funderar över livet och mig själv. som så många gånger förr har jag nu befunnit mig i en lite jobbigare period i cirka två veckor. en sån där period då jag inte riktigt vet vem jag är, vart jag är påväg, vad jag gör och varför. då jag ständigt frågar mig själv 'håller jag på att bli dålig igen?' fast jag innerst inne vet att jag gått långt på vägen därifrån och inte tagit ett enda steg tillbaka, bara framåt. men egentligen är det nog bara så att mitt humör speglas av min omgivning. våren alltså, då solen lyser men allt är egentligen dött och färglöst. lite så antar jag att jag känner mig, solen lyser in, kanske till och med lite extra för att lyckorusen fortsätter komma, jag känner mig välsignad på så många olika sätt - 'vad har jag gjort för att förtjäna nåt så här fint?' fortsätter jag att fråga mig själv. men så kommer dessa stunder då jag övertänker, nätterna då mardrömmarna väcker mig och all denna förvirring.
 
jag hittar inte fokus, får aldrig balans. där ligger nog det största problemet denna gång. det är allt eller inget. för mycket eller för litet. efter att ha försökt lugna ner mig, prata mindre och bli den som lyssnar så har jag istället blivit den som antingen pratar för mycket eller inte alls. jag tränar för hårt i flera dagar och sen går det veckor innan jag befinner mig på gymmet igen. jag äter ingenting på en hel dag eller så stoppar jag i mig allt jag hittar. hur ska jag finna den där balansen? hur ska jag vara tillräcklig i skolan men ändå inte för hård mot mig själv? hur ska jag i vilken situation som helst vara tillräcklig utan att ha för höga krav på mig själv? som tur är så har jag gud vid min sida och varje gång jag känner stenen tynga på min bröstkorg så ber jag till honom, och han lyfter upp den.
 
men då förstås. om mitt humör är som våren, då kommer den ju snart att blomma ut i något vackert. de ljusare tiderna är påväg - då allt är så levande som det bara kan vara. så stå ut, lite till.
kärlek natalie.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0