det lever i mig ännu.

ur min dagbok 10 januari 2015
jag ändrades inte.
jag fann och blev mig själv.
 
de personligare texterna blir allt färre här på bloggen medan mitt förflutna och livet före det här växer sig till en allt större skam. det känns svårt att acceptera att jag är flickan som försökte ta sitt liv, som var inne på ungdomspsyket i en månad och som var sjuk hela högstadiet. jag har så blandade känslor kring allt detta, speciellt efter att jag blivit kristen så känns det svårare på samma gång som jag känner mig så otroligt tacksam. tänk att jag inte ville ha det liv som gud gett mig, att jag ständigt skadade och hatade kroppen som han gett mig. men så vet jag ju att det var gud som gav mig en ny chans, han lät mig inte dö på den där sjukhussängen för att det inte var över för mig ännu. han tog mig ur det där skadliga förhållandet för att han ville ge mig det här otroliga och välsignade livet jag lever nu.
 
det är snart två år sen jag försökte ta livet av mig, ett år sen jag fick papper på att jag var frisk och ett halvår sen jag själv vågade säga att jag är helt frisk. därför kanske det skulle vara passande med ett sånt här inlägg för en gångs skull, tänkte att för att komma över skammen måste jag ju gå ut öppet med den till att börja med. för jag känner verkligen att det är en ohälsosam skam och jag vill hitta den här stoltheten, att jag ser tillbaka på allt det jag varit med om och ser hur stark jag varit istället för hur svag. missförstå mig inte, jag är så otroligt stolt över mig själv för att jag tagit mig ur det, men det funkar liksom ändå inte som jag vill det ska göra. jag blir obekväm när jag pratar om mitt förra liv även om jag inte visar det, jag skäms så otroligt för mina val och det jag gjorde på den tiden och jag önskar så innerligt att det faktiskt var så som det känns, att livet startade förra året. jag har raderat alla bilder tagna före sommaren tvåtusenfjorton, gjort mig av med alla saker och sålt alla kläder. men jag kommer såklart inte ifrån det ändå. det finns ändå där, det lever i mig ännu och jag måste lära mig att acceptera det som en del av mig själv - en del att inte dölja utan vara stolt över.
 
när jag är på sjukhuset för helt vanliga orsaker så ser jag på skärmen under mitt namn att det står att jag överdoserat och spenderat tid på psyket. jag har ärr på mina lår och armar efter mitt självskadebeteende. jag må ha tagit mig ur den ohälsosamma vanan men tankar och en liten längtan efter det finns fortfarande inom mig. jag kan hantera min ångest men tänker ändå ibland väldigt giftiga tankar och på hur lätt det skulle vara att göra slut på allt. jag kan alltså må hur bra som helst men det kommer ändå finnas inom mig på ett eller annat sätt. så varför är det så svårt för mig att berätta till dem jag älskar om att jag varit deprimerad? eller ens prata om den tiden med de som redan vet?
 
jag har fortfarande inte vant mig vid det här livet, om jag ska vara riktigt ärlig. det är så himla svårt att plötsligt betyda någonting, att göra skillnad, vara älskad och faktiskt vara en person som andra vill umgås med, lyssnar på och bryr sig om. jag blir fortfarande lika chockad och förvirrad varje gång någon förtror mig något, vill ha med mig någonstans, ger mig en komplimang eller gör något snällt. samma sak gäller mitt mående. det är så svårt för mig att förstå det att jag faktiskt är nån annan nu, inkluderad, stark, klarar av saker och ting, är älskad av gud och att jag inte behöver skada mig själv för att bli av med ångest. det finns ett liv med ljus, där man inte gråter och längtar efter döden varje vaken sekund. det lever jag, jag lever det livet och det känns inte riktigt klokt. kan man ens vänja sig vid det här?
kärlek natalie.
Postat av: Jonna

<3

Svar: <3 !!
alektopaten.webblogg.se

2015-03-30 @ 14:14:22 / http://jonnasdagbok.blogg.se
Postat av: Du kan noo bra giss

Kära Natalie.
Du är vacker smart och snäll. Du har bra kvalitéer så om ja sku räken opp alla sku ja sitt här hela natten. Att erkänn så här öppet om sina brister och svagheter e nånting som kräver otrolit myky mod. Du ha komi så långt och växer starkare för var dag som går.
Avslutar me att sääg att du e supervikti för mej å ett fint citat: "Dont look back, you're not going that way."

Svar: alltså vet int ens vad jag ska säg, vill nästan gråt haha. due så otroligt viktig och gör mig allti så himla glad! tack fina fina du, älskar dig massor veronika <3
alektopaten.webblogg.se

2015-03-30 @ 19:31:58 / http://endelskriverier.devote.se
Postat av: Amanda Ahlmark

vet inte hur jag ska skriva det så det blir bra, men jag tycker det var såå starkt och modigt av dig att skriva, och jag må kanske inte ha känt dig länge men den jag har fått lära känna är en underbart trevlig sprallig och rolig vän som jag gärna har kvar <3

Svar: åh vad glad jag blir, tack så himla mycki amanda och detsamma! <3
alektopaten.webblogg.se

2015-03-30 @ 20:13:33 / http://amandaahlmark.blogg.se/
Postat av: Kajsa

så starkt av dig att skriva så här, du har uppenbarligen kommit en sjukt lång väg framåt och det är jätteinspirerande! önskar dig all lycka <3

Svar: åhh men tack för peppen fina kajsa! <3
alektopaten.webblogg.se

2015-03-31 @ 15:15:37 / http://kajsa.viitamaki.net
Postat av: Irene g

Så starkt av dig att skriva å berätta. Å så starkt av dig att du kåmi ur detta beteende. Ja blir så glad när människor berättar sånt. Själv ha ja kämpa i 4 år å knappt kommit någon vart. Eller ja säkert en del framåt men har långt kvar.men ja kämpar å allas resor tar olika länge. Men ja blir alltid mera peppad att kämpa när människor berättar att de går att ta sig ut skiten å dom gjorde det !

Jag tycker du verkar som en väldigt härlig person fast jag bara träffa dig några gånger. Kramar <3

Svar: oj men finaste irene <3 jag tror att du e stark och redan tagit dig långt på vägen, så fortsätt bara och ge int upp så kommer du snart se ljuset, heja heja! och desamma, verkligen! du verkar så himla härlig och jag ser framemot att få lär känn dig bättre. kram!
alektopaten.webblogg.se

2015-04-01 @ 22:37:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0