vissa kungar går runt i krona och kostym medans andra kungar går runt i sjömansskjorta och citerar evert taube.

först av allt, tack så himla mycket för responsen på det förra inlägget. ni är verkligen goda och härliga personer som med era ord satte ett leende på mina läppar. ska väl inte heller undanhålla att jag nästan kände för att fälla tårar, och ett par bra såna, ni är bara för snälla liksom! tusen kramar till er.
 
för det andra, minns ni det där 'jag skulle hämta i kristinestad' och sen 'dela med mig av till er'? ni som följer mig på instagram har redan sett det men har inte glömt er bloggläsare för här har ni det: svaret från håkan hellström som anlänt tre månader senare. vet inte vad mer jag ska säga än, och jag quotar min instagramcaption, att det känns helt obegripligt att min finaste håkan läst de ord som jag kämpade att få ner på papper i så många timmar.
 
annars så rullar väl livet på här bara. har haft alldeles för mycket för mig denna vecka så provläsandet går inte så bra.. och den här arma snön som bestämde sig att invadera stan bara sådär? men det är okej, för jag har fått sommarjobb här i vasa och imorgon åker jag till kristinestad för att umgås med vänner och familj. det kommer säkert att bli en fin påsk! och önskar detsamma till er och med det så avslutar jag ännu ett flummigt inlägg.
kärlek natalie.

det lever i mig ännu.

ur min dagbok 10 januari 2015
jag ändrades inte.
jag fann och blev mig själv.
 
de personligare texterna blir allt färre här på bloggen medan mitt förflutna och livet före det här växer sig till en allt större skam. det känns svårt att acceptera att jag är flickan som försökte ta sitt liv, som var inne på ungdomspsyket i en månad och som var sjuk hela högstadiet. jag har så blandade känslor kring allt detta, speciellt efter att jag blivit kristen så känns det svårare på samma gång som jag känner mig så otroligt tacksam. tänk att jag inte ville ha det liv som gud gett mig, att jag ständigt skadade och hatade kroppen som han gett mig. men så vet jag ju att det var gud som gav mig en ny chans, han lät mig inte dö på den där sjukhussängen för att det inte var över för mig ännu. han tog mig ur det där skadliga förhållandet för att han ville ge mig det här otroliga och välsignade livet jag lever nu.
 
det är snart två år sen jag försökte ta livet av mig, ett år sen jag fick papper på att jag var frisk och ett halvår sen jag själv vågade säga att jag är helt frisk. därför kanske det skulle vara passande med ett sånt här inlägg för en gångs skull, tänkte att för att komma över skammen måste jag ju gå ut öppet med den till att börja med. för jag känner verkligen att det är en ohälsosam skam och jag vill hitta den här stoltheten, att jag ser tillbaka på allt det jag varit med om och ser hur stark jag varit istället för hur svag. missförstå mig inte, jag är så otroligt stolt över mig själv för att jag tagit mig ur det, men det funkar liksom ändå inte som jag vill det ska göra. jag blir obekväm när jag pratar om mitt förra liv även om jag inte visar det, jag skäms så otroligt för mina val och det jag gjorde på den tiden och jag önskar så innerligt att det faktiskt var så som det känns, att livet startade förra året. jag har raderat alla bilder tagna före sommaren tvåtusenfjorton, gjort mig av med alla saker och sålt alla kläder. men jag kommer såklart inte ifrån det ändå. det finns ändå där, det lever i mig ännu och jag måste lära mig att acceptera det som en del av mig själv - en del att inte dölja utan vara stolt över.
 
när jag är på sjukhuset för helt vanliga orsaker så ser jag på skärmen under mitt namn att det står att jag överdoserat och spenderat tid på psyket. jag har ärr på mina lår och armar efter mitt självskadebeteende. jag må ha tagit mig ur den ohälsosamma vanan men tankar och en liten längtan efter det finns fortfarande inom mig. jag kan hantera min ångest men tänker ändå ibland väldigt giftiga tankar och på hur lätt det skulle vara att göra slut på allt. jag kan alltså må hur bra som helst men det kommer ändå finnas inom mig på ett eller annat sätt. så varför är det så svårt för mig att berätta till dem jag älskar om att jag varit deprimerad? eller ens prata om den tiden med de som redan vet?
 
jag har fortfarande inte vant mig vid det här livet, om jag ska vara riktigt ärlig. det är så himla svårt att plötsligt betyda någonting, att göra skillnad, vara älskad och faktiskt vara en person som andra vill umgås med, lyssnar på och bryr sig om. jag blir fortfarande lika chockad och förvirrad varje gång någon förtror mig något, vill ha med mig någonstans, ger mig en komplimang eller gör något snällt. samma sak gäller mitt mående. det är så svårt för mig att förstå det att jag faktiskt är nån annan nu, inkluderad, stark, klarar av saker och ting, är älskad av gud och att jag inte behöver skada mig själv för att bli av med ångest. det finns ett liv med ljus, där man inte gråter och längtar efter döden varje vaken sekund. det lever jag, jag lever det livet och det känns inte riktigt klokt. kan man ens vänja sig vid det här?
kärlek natalie.

tampere kuplii 2015

gissa var jag befann mig igår? jo, i tammersfors av alla ställen och på en seriemässa vid namn tampere kuplii (det är cirka detsamma som comic con men mindre). startade ditåt med hanna tidigt på morgonen och kom hem sent med hjärtat fyllt av glädje efter den minnesvärda dagen.
 
vi hade det trevligt tillsammans, beundrade alla cosplayare (och tog kort tillsammans med dem), åt gott och turistade i staden. så mycket mer har jag faktiskt inte att säga, tycker att bilderna får tala för sig själva.
kärlek natalie.
RSS 2.0