alan walker - faded || de sista orden som sjuttonåring.

den tjugosjunde december tvåtusenfemton. det är två dagar till den tjugonionde, dagen jag väntat på så länge, dagen då jag gått på denna jord i exakt arton år. inte för att det egentligen är en så stor grej, att fylla arton alltså, allt kommer att vara precis likadant efteråt. men det är bara det att nu får jag vara min och bara min. det är friheten som jag längtat efter i fyra år nu. inga gränser för vad jag kan och får göra, att vara fri. bara fri.
 
 
då var julen över för i år och den var okej. men jag hoppas att min födelsedag kommer vara något mer än okej. det är ingen hemlighet att jag inte är så förtjust i min egen födelsedag, jag pratar om det och jag skriver om det varje år då det närmar sig. dagen brukar alltid sluta i tårar och ångest, det finns bara för mycket förväntan kring dagen för då ska man ju vara glad. därför slutade jag fira min födelsedag, gjorde den så anspråkslös som möjligt och ingen ifrågasatte, dom visste det var så jag ville ha det. men i år blir det förändring, för nu har jag valt att faktiskt fira.
 
det kanske några redan gissade med tanken på att firandet började redan förra veckan tillsammans med några flickor från min årskurs. imorgon blir det släktskalas som jag oavsett vad haft varje år hittills och på tisdag, på den stora dagen, åker jag upp till vasa med andreas. klockan femtonnollnoll har jag tid och ska tatuera något så viktigt på min arm - en uppmuntran och påminnelse åt mig själv, en hyllning åt min favoritartist. och även det här som ett tecken på min frihet, ett tecken på att det här är min kropp nu och jag bestämmer över den och väljer därför att pryda den med konst. i fyra år har jag väntat på tatueringen som inom två dygn sitter där. resten av dagen står ännu öppen för bestyr och kvällen ska spenderas med vänner på bar. det är ärligt talat ett så mycket större steg det att jag väljer att fira min födelsedag än det att jag blir myndig och "vuxen".
 
men är jag vuxen då? nej, jag varken tror på det eller vill vara det. det var bara längtan efter frihet hela tiden men fram tills ett halvår sen blev ålderskrisen ett faktum. jag tänkte på det varje dag, räknade dagar. den sista månaden som omyndig, den sista festen, den sista julen, den sista veckan. jag kunde inte se mig själv som en snart arton år gammal människa, jag som är på omogen och förvirrad. jag som må kanske stå på egna ben, men det svajar ju. jag vill vara ett barn resten av mitt liv, jag vill inte växa upp och jag vill inte studera hårt för att kunna få en bra fortsatt utbildning som senare blir en karriär inom något yrke som jag kommer jobba med resten av livet. jag vill inte jobba, jobba, jobba. komma hem sju på kvällen och inte orka annat än gå och sova, och så ser dagarna ut tills man går i pension. jobba, skaffa hus, skaffa familj, skaffa hund, skaffa barnbarn. det går inte. klart jag någon dag vill ha barn, jag vill gifta mig, fast nu med detsamma - men det är inte poängen. jag vill inte fastna i rutin bara, inte ha ett sånt där vanligt och typiskt liv. jag vill inte bli tråkig och "ordentlig" av mig, jag vill vara fyrtio år gammal och dansa runt, vara spontan, dra olämpliga skämt och få folk att skaka på huvudet åt mig. jag behöver upplevelser, erfarenhet, jag vill resa och testa nya saker - och jag vill testa allt. jag vill faktiskt l-e-v-a livet och det till fullo.
 
det är egentligen inte en så stor grej att fylla arton. inte för mig. jag är redan så självständig man bara kan vara som en sjutton år gammal tjej utan inkomster. jag flyttade hemifrån för över ett år sen, bodde helt själv i ett år, jag betalar mina egna räkningar, städar, kokar mat någon gång, tar eget ansvar kring skolan och mig själv om jag blir sjuk. jag gör vad jag vill, det är ingen som frågar vart jag ska, hur länge jag är borta, när jag kommer hem och när jag borde vara hemma. och jag trivs så här, kanske därför jag längtade efter ännu mera frihet. det kommer faktiskt bli så skönt att få förklara min egna frånvaro från skolan, inte behöva ha föräldrarnas underskrift då jag går till banken eller hyr en lägenhet. så missförstå mig rätt, jag vill bli arton och myndig och fri - jag har inget emot ännu mera ansvar, jag vill bara inte bli gammal. vill inte bli trångsynt, mogen, tro mig vara viktig. jag vill inte bli fri för att senare bli fången igen.
 
det känns som att så fort man är över gränsen och blir arton kommer alla tro att man är såå vuxen. men det är jag inte. jag är en människa som vill ha kontroll och ansvar och med ett sinne som aldrig blev äldre än tolv. så är det, ärligt talat. och så vill jag det ska vara och ska vara så länge det bara går.
kärlek natalie.
Postat av: Nicolina

Du skriver så otroligt bra!

Svar: oj tack snälla! vad glad jag blir!
alektopaten.webblogg.se

2015-12-28 @ 21:16:10 / http://nicolinaa.blogspot.com
Postat av: TIDSTJUVEN

Stort grattis på födelsedagen, lite i efterskott, Natalie! :) <3

Tyvärr är ju den där magiska siffran 18 inte så magisk trots allt. Man blir inte vuxen som genom ett trolleri, men precis som du skriver så får man i alla fall känna att man har rätt att ta alla beslut själv och bestämma över sitt eget liv. Och det är viktigt. Turligt nog finns ens föräldrar ändå kvar där bakom och kan hjälpa en när det krisar. För tro mig, inte ens när man är 23 känner man sig särskilt vuxen alla gånger. :D

Svar: tack finaste du! :) <3och så sant som de sagt, håller med dig till hundra!
alektopaten.webblogg.se

2015-12-31 @ 14:08:53 / http://tidstjuven.com/
Postat av: linnea

måste bara säga att hittade hit via blogg.se och guu vilken fin blogg du har!! du skriver verkligen jättefint!!

Svar: oj men tack snälla, fina fina du, va dina ord glädjer mig!
alektopaten.webblogg.se

2015-12-31 @ 14:30:21 / http://phics.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0