när ångesten tar över på riktigt.

i slutet av vårterminen bröt jag ihop. sommaren var en ständig berg-o-dal-bana och jag vet inte om någon lagt märke till det men sedan skolan började har allt inte varit riktigt rätt ställt med mig. jag vet mycket väl varför det varit så här och vad mitt problem är, det är stressen. ordet stress i sig låter inte så farligt, det är ett helt vardagligt ord, men det innebär så mycket mer. det tär på mig, allt det som följer därefter man blivit stressad. för det är då jag är som svagast, fysiskt som psykiskt. det är då immunförsvaret ger upp och jag blir förskyld, det är då mardrömmarna tar över och det är då mina hjärnspöken aldrig håller tyst - och allt de säger når mig på ett otroligt djupt plan.
 
klappar mig själv på axeln. är stolt för att idag höll jag det inne. jag gick en hel skoldag med ångest, med ett tryck över bröstet, hjärnspöken som överröste alla andras röster och tårarna som ville ut. och jag tvingande fram ett leende trots den fysiska och psykiska smärtan, försökte andas normalt fast det tog ont. tänkte fly flera gånger men gick istället in på toan, hyperventilerade i tio sekunder, lät tre tårar falla ner på kinden och sen tog jag mig samman - kastade kallt vatten i ansiktet och gick till nästa lektion som att inget hänt, trots att jag egentligen kände att jag skulle kunna dö.
 
jag behövde hans omfamning men mina tankar sa nej. "du är inte rätt för honom. låt honom inte se hur svag du faktiskt är, hur söndrig du är på insidan - du är ändå inte en sån tjej som han egentligen vill ha och om du öppnar upp kommer han utan tvekan lämna dig". jag behövde mammas kloka råd men mina tankar fick mig att tänka om. "tänker du gå och göra henne orolig nu också? att du inte klarar gymnasiet, visa vilken besvikelse hennes dotter är? hon kommer bara tro att du håller på och bli sämre igen, om inte till och med sjuk igen och skicka dig till psyket". jag behövde mina vänners stöd och tröstande ord men tankarna sa annat. "ingen av dom orkar med dig, du är det svarta fåret och du hör inte hemma bland dom. ser du det inte, hur irriterande och jobbig de tycker att du är? de vill inte ha med dig och allra minst vill de höra på ännu fler av dina klagomål - din jävla egoist". så istället pratar jag på om små dilemman i mitt liv för att de ska tro att jag är öppen och berättar saker om mig själv, fast jag egentligen håller allt på insidan.
 
så det är egentligen inte livet som tär på, ingen annan människa. det är inget fysiskt existerande utan det är bara mig själv och mitt psyke. mina hjärnspöken, de är dom som kommer ta livet av mig till sist. du är självisk. du tänker bara på dig själv. tänk på någon annan för en gångs skull. världen cirklar inte runt dig. inga ord tar mera ont i min själ och de är dessa som finns på repeat i mitt huvud. jag kan inte ens säga emot. jag är en dålig människa. jag är en dålig vän. jag vet allt det här. och då gör det ingen skillnad vad man egentligen känner, tänker och vill. det är handlingarna som betyder något så vad gör det om allt jag tänker på är andra, allt jag vill är att hjälpa andra, sprida glädje och helst av allt skulle jag inte vilja ha den lilla uppmärksamhet som kommer i och med att man existerar - vad gör allt det här om jag inte visar det utan gör motsatsen. jag sårar, skadar, tar upp rum och förstör. 
 
 
önskar att jag skulle vara bra på att tala och lyssna. att jag skulle kunna uttrycka precis det jag känner och tycker, att kunna trösta och motivera, säga viktiga och kloka saker som gör skillnad, att kunna be för andra, att kunna predika och att kunna stå inför klassen utan att stamma på rösten. att lyssna till allas åsikter och problem, förstå och finnas där för dem. men nej, istället babblar jag på om allt och inget för att dölja hur dålig jag faktiskt är på att kommunicera och hur socialt handikappad jag är. skämtar och säger opassande saker som en fasad, får folk att tro att jag är öppen och social och bekväm, men egentligen säger jag allt ur ren panik. håller mer än hälften på insidan, håller det fina och kloka och viktiga på insidan. det kommer istället ut när jag skriver för det är det enda sättet jag kan uttrycka mig ordentligt på. och med tanke på min ångest inför att texta folk så betyder det att mina ord aldrig når dem. inte så konstigt att jag är rädd för vad folk tänker och tycker om mig egentligen då allt de ser är min fasad - och det är ingen vacker fasad heller som ni kanske märker. det är en som säger just det där, jag är självisk och bryr mig inte om nån annan än mig själv.
 
jag har redan pratat om hur tiden är min värsta fienden. skulle inte tid finnas så skulle ingen stress heller finnas. jag har pratat om hur jobbigt det är att inte hinna med det man vill och behöver göra och sånt tär också på humöret. man har inte tid att ta hand om sig själv, det tär, men man har inte tid att ta hand om andra heller och det tär också på ett personligt plan för mig. därför vill jag dra mig undan, bara gömma mig för att inte skada någon annan eller ta ut min frustration på dem (de händer alltför ofta). jag skulle verkligen bara behöva en paus från allt. en paus från bloggandet, sociala medier, mig själv, skolan, livet - allting. jag måste få bygga upp mig själv igen för att sen kunna fokusera på allt sånt som livet tillkommer - och på andra människor. så jag igen kan vara den optimist som sprider glädje. kan vara en som lever för vår gud och andra människor, främlingar såsom nära och kära. om allt jag finns till för är mig själv, om jag tar mera än jag ger åt världen - då vill jag inte existera, det är ett som är säkert.
kärlek natalie.
Postat av: rebecka

bästa natalie <3 bara genom att vilja vara osjälvisk och hjälpa andra visar du att du har ett enormt hjärta med plats för många människor, redan det att du anser dig själv vara självisk ger dig en möjlighet att förändras, men var inte för hård mot dig själv. avboka saker, sätt dig ner och gör ingenting och var snäll med dig själv. när du mår bra med dig själv och har hittat tillbaka till den du är kan du automatiskt ge mer tid åt andra människor. vila, vila, vila och kom ihåg att Guds nåd är mycket större än vi kan förstå, vila i den istället för att gå under av alla krav världen försöker tränga på dig. nåd, inte prestation. kram!

Svar: åh finaste och snällaste rebecka! tusen tack för din peppande kommentar, verkligen vad jag behövde just nu. ska verkligen försöka ta till mig av det du skrev. ta hand om dig, kram! <3
alektopaten.webblogg.se

2015-08-28 @ 09:38:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0