när ångesten tar över på riktigt.

i slutet av vårterminen bröt jag ihop. sommaren var en ständig berg-o-dal-bana och jag vet inte om någon lagt märke till det men sedan skolan började har allt inte varit riktigt rätt ställt med mig. jag vet mycket väl varför det varit så här och vad mitt problem är, det är stressen. ordet stress i sig låter inte så farligt, det är ett helt vardagligt ord, men det innebär så mycket mer. det tär på mig, allt det som följer därefter man blivit stressad. för det är då jag är som svagast, fysiskt som psykiskt. det är då immunförsvaret ger upp och jag blir förskyld, det är då mardrömmarna tar över och det är då mina hjärnspöken aldrig håller tyst - och allt de säger når mig på ett otroligt djupt plan.
 
klappar mig själv på axeln. är stolt för att idag höll jag det inne. jag gick en hel skoldag med ångest, med ett tryck över bröstet, hjärnspöken som överröste alla andras röster och tårarna som ville ut. och jag tvingande fram ett leende trots den fysiska och psykiska smärtan, försökte andas normalt fast det tog ont. tänkte fly flera gånger men gick istället in på toan, hyperventilerade i tio sekunder, lät tre tårar falla ner på kinden och sen tog jag mig samman - kastade kallt vatten i ansiktet och gick till nästa lektion som att inget hänt, trots att jag egentligen kände att jag skulle kunna dö.
 
jag behövde hans omfamning men mina tankar sa nej. "du är inte rätt för honom. låt honom inte se hur svag du faktiskt är, hur söndrig du är på insidan - du är ändå inte en sån tjej som han egentligen vill ha och om du öppnar upp kommer han utan tvekan lämna dig". jag behövde mammas kloka råd men mina tankar fick mig att tänka om. "tänker du gå och göra henne orolig nu också? att du inte klarar gymnasiet, visa vilken besvikelse hennes dotter är? hon kommer bara tro att du håller på och bli sämre igen, om inte till och med sjuk igen och skicka dig till psyket". jag behövde mina vänners stöd och tröstande ord men tankarna sa annat. "ingen av dom orkar med dig, du är det svarta fåret och du hör inte hemma bland dom. ser du det inte, hur irriterande och jobbig de tycker att du är? de vill inte ha med dig och allra minst vill de höra på ännu fler av dina klagomål - din jävla egoist". så istället pratar jag på om små dilemman i mitt liv för att de ska tro att jag är öppen och berättar saker om mig själv, fast jag egentligen håller allt på insidan.
 
så det är egentligen inte livet som tär på, ingen annan människa. det är inget fysiskt existerande utan det är bara mig själv och mitt psyke. mina hjärnspöken, de är dom som kommer ta livet av mig till sist. du är självisk. du tänker bara på dig själv. tänk på någon annan för en gångs skull. världen cirklar inte runt dig. inga ord tar mera ont i min själ och de är dessa som finns på repeat i mitt huvud. jag kan inte ens säga emot. jag är en dålig människa. jag är en dålig vän. jag vet allt det här. och då gör det ingen skillnad vad man egentligen känner, tänker och vill. det är handlingarna som betyder något så vad gör det om allt jag tänker på är andra, allt jag vill är att hjälpa andra, sprida glädje och helst av allt skulle jag inte vilja ha den lilla uppmärksamhet som kommer i och med att man existerar - vad gör allt det här om jag inte visar det utan gör motsatsen. jag sårar, skadar, tar upp rum och förstör. 
 
 
önskar att jag skulle vara bra på att tala och lyssna. att jag skulle kunna uttrycka precis det jag känner och tycker, att kunna trösta och motivera, säga viktiga och kloka saker som gör skillnad, att kunna be för andra, att kunna predika och att kunna stå inför klassen utan att stamma på rösten. att lyssna till allas åsikter och problem, förstå och finnas där för dem. men nej, istället babblar jag på om allt och inget för att dölja hur dålig jag faktiskt är på att kommunicera och hur socialt handikappad jag är. skämtar och säger opassande saker som en fasad, får folk att tro att jag är öppen och social och bekväm, men egentligen säger jag allt ur ren panik. håller mer än hälften på insidan, håller det fina och kloka och viktiga på insidan. det kommer istället ut när jag skriver för det är det enda sättet jag kan uttrycka mig ordentligt på. och med tanke på min ångest inför att texta folk så betyder det att mina ord aldrig når dem. inte så konstigt att jag är rädd för vad folk tänker och tycker om mig egentligen då allt de ser är min fasad - och det är ingen vacker fasad heller som ni kanske märker. det är en som säger just det där, jag är självisk och bryr mig inte om nån annan än mig själv.
 
jag har redan pratat om hur tiden är min värsta fienden. skulle inte tid finnas så skulle ingen stress heller finnas. jag har pratat om hur jobbigt det är att inte hinna med det man vill och behöver göra och sånt tär också på humöret. man har inte tid att ta hand om sig själv, det tär, men man har inte tid att ta hand om andra heller och det tär också på ett personligt plan för mig. därför vill jag dra mig undan, bara gömma mig för att inte skada någon annan eller ta ut min frustration på dem (de händer alltför ofta). jag skulle verkligen bara behöva en paus från allt. en paus från bloggandet, sociala medier, mig själv, skolan, livet - allting. jag måste få bygga upp mig själv igen för att sen kunna fokusera på allt sånt som livet tillkommer - och på andra människor. så jag igen kan vara den optimist som sprider glädje. kan vara en som lever för vår gud och andra människor, främlingar såsom nära och kära. om allt jag finns till för är mig själv, om jag tar mera än jag ger åt världen - då vill jag inte existera, det är ett som är säkert.
kärlek natalie.

hurts - rolling stone.

nittonde augusti tvåtusenfemton. här sitter jag och pustar ut. det är första kvällen sen jag började skolan som jag fått kryssa av den sista punkten på att-göra-listan innan det blivit mörkt därute. ben howard spelas på vinylspelaren medan jag sitter i sängen och dricker te ur mon amie koppen. fingrarna flyger över tangentbordet och fram kommer de tankar och känslor som inte min mun kunnat forma. tankar om att det i en bråkdels sekund kändes som att allt var som förut, men så kollar jag ut genom fönstret och inser att ingenting är som förut, det är inte ens längre samma utsikt jag ser. nej, för nu har jag flyttat och lämnat bakom mig min första lägenhet. där jag fann lycka och frihet, där jag för ett år sen satt och grät och tänkte "det här kommer aldrig att gå". men det gick.
 
läxor och uppgifter ska göras i flyttkaoset. jag vaknar upp av kyssar på pannan och till hans gröna ögon. jag träffar vänner så ofta det går. det blir mest ytligt för min del men vi äter gott, skrattar och hjälper varann igenom vardagen som tagit över. skolan har hållit på i en vecka nu men jag kan inte riktigt förstå det. jag är inställd på sommar ännu, äventyr och nätter som aldrig behöver ta slut. jag har ingen koncentration, ingen fokus på arbetet och ingen förståelse till vad jag egentligen gör. och på samma gång tar ångesten över. tänk om, tänk om, tänk om. tänk om jag inte klarar av gymnasiet? tänk om jag bara blir ännu en skattebetalande slav till detta samhälle, sitter och ler mot otrevliga kunder på jobbet jag hatar medan varken tid eller ork finns kvar för att upptäcka och uppleva? tänk om jag inte har något gott alls att ge den här världen? frågor som jag varken kan eller vill få svar på, allt dom ger mig är en molande huvudvärk.
 
men ändå så sitter jag här och tänker. tänker på att jag ännu en gång tappat livsuppfattningen, tappat bort mig själv. dagarna flyger förbi, jag stressar och undrar vad tid egentligen är och om den finns så var är den? jag glömmer bort vad jag själv säger, vad jag gör och även vad andra säger och gör. jag har glömt bort vem jag själv är, om hon jag tänker på när jag säger "mig själv" ens finns längre. jag är inte samma person som för ett år sen och jag känner mig inte som samma person som i våras - så vem är jag då? efter den här händelserika sommaren förändrades något, till det positiva eller negativa vet jag inte. jag bara flyter omkring och försöker klamra mig fast i något eller någon. men det finns ingen gravitation och vad hjälper det att få tag i något som flyter omkring lika mycket som en själv?
 
gör saker jag vet jag inte borde göra. röker en cigarett eller två, eller tre eller fyra. sover knappt, går runt ensam på stan en lördagsnatt och ser söndriga själar överallt men kollar bara på, vet inte hur jag ska hjälpa dem. jag smyger mig in på barer, yttrar ord jag inte borde använda, dricker några glas för mycket då jag egentligen inte borde dricka alls och missar söndagsgudstjänsten. tänker saker som man inte borde tänka. vad säger allt det här om mig då?
 
men vet ni, livet är på flera sätt så bra så jag knappt kan tro det är sant.
 
tänker på hur mycket bättre jag mår nu trots allt detta. tänker på att jag inte är sjuk, att jag inte är deprimerad utan har bara fastnat lite på vägen. precis som alla människor gör ibland, man är inte alltid på topp. tänker på att jag äntligen accepterat just det, tänker på att jag öppnade upp mig och berättade allt vad jag gått igenom till honom utan en minsta gnutta oro eller ånger inom mig efteråt. tänker på att han gjorde det omöjliga, fick mig att våga tro på kärlek ännu gång. tänker på min familj, alla vackra vänner. tänker på att det är två år och tre månader sen jag försökte ta mitt liv, tänker på att det nu är ett år sen jag senast skadade mig själv - jag har varit ett år skadefri och jag ska fortsätta kämpa emot viljan i ännu ett år och sen ett till och ett till. tänker på att det också är ett år sen jag blev fri, ett år sen såren började hela och fortsätter hela för varje dag som går.
 
jag tänker nog för mycket, tänker jag sen.
kärlek natalie.

weekend festival, helsinki 6-9.8.2015

så här fyra dagar efteråt, mitt i skolstarten och så, är jag väl någorlunda utvilad för att orka publicera nåt inlägg om dagarna i helsingfors. de väldigt bra dagarna i helsingfors med de härligaste människorna så att säga!
 
 
jag befann ju mig som sagt på årets weekend festival från i fredags till lördags. har inte varit på wknd sen tvåtusentolv och sen dess har det ju börjat köra sin egen grej och blivit betydligt större, och förra året så ångrade jag mig och sålde biljetten. men nej nu tusan tänkte jag och så hakade jag på mina kära kristinestadskompisar på äventyret.
 
 
men det var redan i torsdags som vi satte oss i bilen till pori varifrån vi tog bussen ner till huvudstaden. väl där så hade vi det varmt (vilket vi nog hade hela helgen egentligen, det var så otroligt fint väder!), åt gott, brainstormade, kollade in lägenheten vi skulle bo i resten av veckan och hann även ta en drink innan vi tog natten istället.
 
 
efter att ha vaknat på fredan så fixade vi oss och åt frukost före vi tog metron till festivalområdet. där fick vi vänta i kö så länge så vi missade hela robin schulz, hann bara höra sista låten, vilket var lite typiskt. men glada var vi ändå för vi fick höra andra så som hardwell och showtek. showerna var ju verkligen mäktiga med fyrverkerier, konfetti och en otroligt peppad publik som nog stod för mycket av fiilisen.
 
 
solbränd med sjuka fötter så fortsatte vi festligheterna på lördan. först drack vi gott i en park tillsammans med killarna innan vi tog oss till området igen. då blev det för min del två favoriter att lyssna på: example och armin van buuren. men även martin garrix och sista låten av tungevaag & raaban (samma historia som gårdagen, vi fick vänta så länge i kön). mötte också mina fina vasakompisar i vimlet och andreas som man får tacka för tiden på hans axlar och att han fixade oss frontrow på aviciis spelning.
 
var så otroligt slut när man vaknade i söndags, städade lägenheten och åt bagels innan vi satte oss på bussen tillbaka. har varit trött sedan dess nu men jag ångrar verkligen ingenting, det här var utan tvekan en av de bättre helgerna i livet. tack till alla ni fiilismänniskor jag fått dansa loss med, och tack till wknd - kanske vi ses nästa år?
kärlek natalie.
RSS 2.0