jag måste få ta plats, jag kan inte gömma mig nu.

vad hände? vart försvann jag? jag vill veta vart hon som vågade ha en röst gick.
hon som vågade ta plats.
 
någonting har gått fel. och jag vet att jag inte kan säga att jag 'ändrats' för jag har ju knappt hittat mig själv ännu. jag vet inte ännu helt och hållet vem jag är och det är ju fullständigt förståeligt. det är ju under tonåren som man utvecklas så mycket men medan alla andra lärde känna sig själva så satt jag i mörkret. depressionen definierar mig inte, verkligen inte. inget av det jag var när jag var sjuk är jag idag. mina åsikter, känslor, tankar och val under de åren - dem finns inte längre kvar idag. så nu när jag är frisk kommer nästan allt på en och samma gång, jag upptäcker nya egenskaper och förvånar mig själv ständigt. därför är det ju så himla svårt och förvirrande hela den här processen, att hitta sig själv. det är såklart härligt, helt otroligt och jag är så glad över att jag tog mig hit! men det är den där ena egenskapen från förr som jag vill ha kvar: hur öppen jag klarade av att vara. jag minns att jag alltid fick komplimanger för att vara bra på att prata, uttrycka mina känslor och att jag faktiskt vågade ta plats helt enkelt. det är en bra egenskap, det är det ju verkligen, och därför är den något jag vill hålla kvar.
     missförstå mig inte, öppenheten finns där. jag är lätt att prata med, jag pratar väldans gärna med nytt folk och det är en av de många sakerna jag uppskattar med en ny skola: gemenskapen och det nya och stora sociala umgänget. jag skämtar och bryr mig inte riktigt om vad folk ska tycka om min lite konstiga humor eller andra konstiga funderingar jag har. men någonstans efter allt det där så har det satt stopp. jag har tystats ner, jag märker det själv nu.
 
högkänsligheten är ju en av de saker jag upptäckt om mig själv under de senaste månaderna och det var en lättnad att sätta ord på det faktiskt. men det kändes också som att det var så många som missförstod uttrycket så jag vågade inte riktigt vara lika öppen med det som jag ville. jag ville ju skriva om hur jobbigt det kan vara. om hur jag kan svimma vid minsta lilla ansträngning, får ont i huvudet av dofter, nästan gråter av lycka när jag får en komplimang eller får ångest över att jag nästan körde in i en annan cyklist. men då såg jag denna artikel delad på facebook igår och det kändes verkligen bra att högkänsligheten börjar få uppmärksamhet så att andra också kan förstå. men grejen är den att sen det blev påriktigt så kunde jag inte uttrycka mig längre. jag kände ingenting när jag var sjuk och nu när jag känner så himla mycket så klarar jag inte av att uttrycka det. jag vill säga till folk hur underbara de är men är rädd att skrämma iväg dem. jag vill fråga hur de mår hela tiden men vill inte verka jobbig. så där sitter jag och pratar om mig själv, får skuldkänslor över det, och vet fortfarande inte hur jag ska visa att jag bryr mig eller att jag vill höra på deras ord. jag älskar att lyssna på andra, på deras känslor, åsikter och historier. jag älskar det så, så mycket. det finns så mycket härligt folk som jag älskar så innerligt. men det skulle jag aldrig klara av att säga till dem i person, jag skulle darra på rösten och sen brista ut i tårar. jag kan inte ens säga till min mamma att jag älskar henne. så allvarligt är det. det samma när jag blir arg, det går direkt över till tårar. om något har hänt eller nån sårat mig, jag kan inte prata om det utan att rösten ska bryta. jag minns i slutet av maj när jag träffade min gamla kärleks mamma. hon kramade mig och gav mig en present och jag blev så rörd av hennes vänlighet så jag brast ut i tårar sen senare. vi satte oss ner och pratade och sen frågade hon såklart "hur mår du?". jag försökte säga att det tar ont men att jag överlever, min röst bröt och jag kände tårarna komma och jag ursäktade mig. då sa hon "man märker att du har jobbigt att prata om sånt här, dina känslor". jag hade inte ens tänkt på det före hon sa det, hur svårt det faktiskt är för mig.
 
nu kanske ni förstår varför skrivandet är så viktigt för mig: det är det enda sättet jag kan uttrycka mig på. bloggen har varit min flykt varje gång men nu vågar jag inte ens lägga ut hälften av allt jag känner. minns ni hur jag alltid kunde vara så öppen här? jag kunde välla ut mina känslor i ord och ni stöttade mig. men nu, när jag sätter mig ner och skriver så slutar det alltid med att jag raderar inlägget. det här gäller såklart inte vanliga inlägg utan de mer personliga. till exempel så kände jag mig väldigt skyldig över mitt 'skrytande' om hur härligt det är att vara frisk, utan att alls tänka på de som fortfarande lider! så jag gjorde ett stort inlägg med en tillbakablick på hela min depression. jag jobbade med det i flera timmar, sökte upp bilder från tiden och försökte verkligen gå in i hur jag mådde under tiden. inlägget låg uppe i en halvtimme innan jag tog ner det. varför? ärligt talat så vet jag inte vad det är som tystat ner mig. kanske jag kände mig jobbig och tyckte att det var enklare att bara vara tyst, hålla allt för sig själv. men inte ville jag ju att det skulle gå ut över bloggen! det här är min flyktplats, här ska jag få känna och skriva precis vad jag vill.
     och det är ju tyvärr inte bara mina egna upplevelser och känslor jag inte får ut längre utan jag har också lagt märke till att jag inte orkar kämpa lika mycket för feminismen längre. jag orkar inte argumentera, upprepa samma sak om och om igen och sen få höra hur jobbig jag är. tydligen får man dåligt rykte av att vara feminist i dagens samhälle. inte så förvånansvärt men tycker ändå att det är så himla sorgligt att det ska bli såhär. att till och med detta inlägg så fick jag börja censurera, jag raderade hela stycken. jag har haft inlägget bland utkast i flera timmar nu och det känns fortfarande jobbigt att publicera det. hur ska jag fixa det här, bli bättre?
kärlek natalie.
Postat av: Lotta

tycker du är jättemodig som ärligt vågar utvärdera dig själv och dina brister, det är inte många som vågar göra det, särskilt inte öppet. kämpa vidare, du är ju alldeles grym. ses på måndag! <3

Svar: oj tack så jättemycke lotta, blir så himla glad! och du är alldeles grym du med, verkligen. vi ses! <3
alektopaten.webblogg.se

2014-09-26 @ 17:21:19
Postat av: Daniella Chanelle

vad fin din nya design är <3

Svar: åh men tack, vad kul att du lade märke till den! :) <3
alektopaten.webblogg.se

2014-09-28 @ 15:12:26 / http://vapenbroder.blogg.se/
Postat av: Imen

Lite sent att lämna en kommentar känns det som men jag tycker att det är värt att lägga ner lite tid på det här.
Jag är också överkänslig, gråter för minsta lilla dåliga, får ångest så fort det inte går som jag vill, och kan lätt bli förbannad vid orättvisa och liknande. Mina tankar snurrar konstant runt i en enda klump och kan aldrig tänka klart, och dessutom så övertänker jag ALLT.
Jag förstår dig, iallafall till viss del, jag var också positiv och var kanske inte så öppen som liten men det var bättre då. Och en sak vet jag utan tvekan att jag är: rädd och feg. Jag har alltid varit rädd för vad folk ska tänka och tycka om mig, jag har aldrig riktigt vågat vara mig själv. Trots att skrivandet och ritandet också är en flykt för mig så är jag endå rädd för att andra ska få reda på det och sedan börja döma.
"Where's your jury? Your gavel? What's my offense this time? You're not a judge but if you are gonna judge me, well sentence me to another life" (Paramore - "Ignorance") den delen av låten är så bra och så sann att man undrar, finns det fler som mig? Som oss? Och tänk vad bra världen skulle bli om det fanns fler som vågade uttrycka sig ang det här! Vi skulle inte känna oss ensama längre! Okej, tillbaka till saken. Jag förstår dig verkligen Natalie och jag tycker bara att man ska göra allt för att visa människorna omkring en "DET HÄR ÄR JAG!" Och gillar de inte det, så är de inte riktigt din typ, och jag vet.. Lättare sagt än gjort men ta det försiktigt, med tiden så kommer det att lösa sig. Och det blev mycket personligt där upp men det jag vill säga är att du är absolut inte ensam om detta! Så jag tycker att du ska ta och mejla mig och så kan vi bli vänner och diskutera det här, det kan vara bra att ha någon som går igenom nästan samma sak, och så kan vi hjälpas åt.
Håll ut Natalie, din tid kommer!
Kramisar :))

Svar: åh men fina du, tack så mycket för din kommentar! ska maila dig på momangen, kram! <3
alektopaten.webblogg.se

2014-11-02 @ 09:00:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0