och jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är. jag har ramlat där förut, och det är mer än bara nån sorglig kliché.

en fredagsnovell (eller nåt liknande).
 
bildkälla.
 
där står han nu. han med de blåa ögonen, blonda håret, käkbenen, nacken jag vill sluta handen om när jag för hans mun närmare min och det där leendet som lyser upp alla de mörkaste delarna av mig själv. han som säkert inte ens kommer ihåg mitt namn. och då gör jag det bara, jag ställer mig upp och går fram till honom med bestämda steg. utan att skaka på rösten så säger jag 'hej, hörru nu är det så att jag är kär i dig och jag skulle väldigt gärna vilja gå ut med dig nån dag' och han ser lite förvånat på mig men sen ler han och svarar 'okej'.
 
fast det svarade du ju inte alls. nej, för jag steg aldrig upp. jag sitter fortfarande här och iakttar dig på avstånd, tänker att jag måste ta tag i det här - göra någonting åt det. fantiserar om att du också skulle vara kär i mig, om hur dina läppar skulle smaka, hur din kropp skulle ligga tätt intill min om nätterna och hur din hand skulle passa i min. men det är bara fantasier, såna jag haft i fyra månader nu och kommer fortsätta ha i flera till. för varför skulle de här fantasierna någonsin uppfyllas? varför skulle någon som du bli kär i någon som jag?
 
men vad gör man då liksom, när man bara måste ha honom. eller jag måste inte, jag skulle kunna glömma honom och bara gå vidare med mitt liv. gå ut gymnasiet, aldrig se honom igen, gifta mig med nån helt annan och skaffa barn vars barnbarn kommer hålla min hand när jag somnar in. men om man helt enkelt inte vill, om man vill ha honom så jävla mycket så det känns som om begäret tar upp all den luft man andas in, som om begäret lever på en och man låter det. för det är ju inte han, det är inte han som tar andan ur mig när han går förbi utan det är det där jävla begäret som slår in; när jag tänker på honom, ser honom, pratar med honom (de enstaka gånger de hänt) och han behöver nödvändigtvis inte ens prata med mig. jag kan bara sitta på avstånd och lyssna, det är ingen skillnad vad han säger för jag vill bara höra den där rösten. rösten som har en lite hes ton, som påminner mig om varma höstdagar och krispiga löv under fötterna.
 
'skärp dig för fan' tänker jag och skakar undan de där tankarna, de ska alltid vandra iväg och när man sen tittar upp på tavlan så blir det bråttom att skriva ner alla nya anteckningar man missat. men ibland så hjälper inte ens det, för när man kollar upp så ser man också honom. han sitter ju där framför mig och då fastnar alltid blicken på den där nacken - precis där håret slutar så vill jag lägga min hand.
 
jag är fast emellan what's meant to be will be och if you want it, go and get it. varje dag tänker jag att jag ska gå och prata med honom, varje dag fegar jag ur men tröstar mig med det första alternativet. är vi menade så blir det ju vi. men hur skulle det kunna bli vi om jag inte gör något åt det? if you want it, go and get it. och jo, jag vill verkligen verkligen ha honom. han är allt jag vill ha.
kärlek natalie.
Postat av: josefine

så fint du skriver! <3

Svar: tack så mycket! <3
alektopaten.webblogg.se

2014-12-02 @ 11:35:42 / http://strigidae.blogg.se
Postat av: minea

MEN KRAM vad glad jag blir över att någon e glad pga min återförening med bloggen!!!
Superfin novell också förövrigt :')

Svar: men kram på dig med, såklart jag är glad! och tack så mycket! :)
alektopaten.webblogg.se

2014-12-02 @ 13:44:41 / http://skymningsland.devote.se
Postat av: Robex Lundgren

å vad söt

2014-12-05 @ 19:17:33 / http://ghgumman.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0