om att känna allt för mycket på en gång.

det handlar om att inte trivas i sin egen hud. det handlar om honom, han som krossade mitt hjärta i flera tusentals skärvor som nu river upp mig inifrån. det handlar om att aldrig vara tillräckligt bra. det handlar om att ha ett huvud fullt av tankar som alla vill bli hörda på samma gång. det handlar om att hata sig själv med varenda levande cell. det handlar om det förflutna som fortsätter spöka. det handlar om rädsla för framtiden. det handlar om att knappt kunna andas. det handlar om att inte kunna leva.
 
idag är det exakt ett år sen jag satt inlåst på skoltoan och rispade in de ärr som fortfarande syns på min vänstra arm. det är exakt ett år sen som ångesten åt upp mig inifrån och tårarna inte ville sluta. ett år sen som jag gav upp och inte orkade mera. vid den här tidpunkten så låg jag på akuten med min mamma sittandes bredvid mig, och vi väntade på att de skulle låta mig få åka hem. några timmar tidigare så hade jag svalt mera än jag kommer ihåg utav mina antidepressiva piller. jag var redo att dö. jag fick en hemsk huvudvärk och yrsel men jag ångrade fortfarande ingenting. nån timme senare så hittade min mamma och skolsköterska mig och förde mig till akuten. det var försent att spy upp tabletterna så de gav mig en flaska kol att dricka istället. några mer detaljer kommer jag inte ihåg från den dagen. men jag minns att jag inte för en sekund var rädd för att dö, tvärtemot så suktade jag efter döden och att äntligen bli fri från all smärta. två dagar senare blev jag inlåst på psyket för minst fyra veckors tid. jag blev frisk och i början av sommarlovet blev jag utskriven.
 
men idag då? hur mår jag nu? ärligt talat så vet jag inte alls. när jag började det sista året i högstadiet så blev allt bara bättre, det kände jag. jag blev starkare och jag fick ständigt höra av lärare och folket runt om mig att jag blivit bättre. mina betyg åkte upp och jag hittade en väg att gå. men i början av året kom en vägg emot, skolstress och rädsla inför hösten när jag ska flytta hemifrån. helt normala saker som jag skulle ha tagit mig igenom. men då hände ju det värsta, det oväntade. min kärlek lämnade mig. och jag höll ihop men det blev bara värre. det här var för snart två månader sen men jag bara stampar på samma ställe. ingenting spelar nån roll längre, allt är ju ändå söndrigt och förstört. för hur ska man kunna fokusera på någonting alls när man har en stor osynlig sten över bröstkorgen? och så är det ju den där grymma sanningen som jag inte kan hantera. att han är med nån annan, nån som inte är jag. att han vill inte ha mig i sitt liv, att jag är ingenting för honom. för hur kan allt det här plötsligt vara verklighet när man i två år delat kroppsvärme och sina djupaste hemligheter och känslor för varann?
 
men vill jag dö då? nej, jag vill verkligen inte dö, det finns så mycket fint i livet som jag hoppas att jag får uppleva. men på samma gång känner jag mig så himla självisk som tänker så. kanske jag egentligen borde dö? kanske borde jag ha dött på den där sängen på sjukhuset för exakt ett år sen? jag känner att jag inte förtjänar att leva och borde dö för alla andras skull. för ärligt talat, jag är en hemsk person. jag är ett olycksbarn och allt jag gör är att gå runt och förstöra allt jag rör i. jag vill inte vara den jag är, men hur jag än försöker ändra på henne så går det inte. hon jag är nu är svag, en börda, patetisk, ful, irriterande och hatad. hon har knappt några vänner, ingen som orkar. jag vill inte leva så som jag är nu, jag vill inte leva ett liv som det här. så vad ska jag egentligen svara på den där frågan?
 
jag har så många frågor. är allt det här jag känner bara hjärtekross? håller jag på att få återfall? är det min depression som gömmer sig runt knuten? eller har jag bara insett vilken hemsk människa jag är? kan jag ändras? kan jag bli lycklig igen? kommer jag någonsin komma över honom? kan jag leva? ska jag leva? jag vet faktiskt inte. jag vet ingenting om mig själv. jag vet inte hur man ska leva och jag veta inte hur man ska bli älskad.. igen.
kärlek natalie.
Postat av: A

Hej! Vill så gärna hjälpa dig, men det är svårt när man inte vet allt eller inte ens känner dig så bra. Men jag vill bara berätta att det kommer bli bättre. Jag lovar! Nu utgår jag från mig, vad som har hjälpt mig, och jag vill ge dig mina tips.

I vintras nådde jag botten, har ALDRIG känt en sån ovilja att vakna upp varje morgon. Men jag gjorde det iallafall. Allt detta var p.g.a. blev diagnosticerad med en kronisk sjukdom, alltså en sjukdom jag kommer leva med hela mitt liv. Jag hade stora planer för framtiden, hade sparat mycket pengar och offrat många saker för detta. Min sjukdom krossade allt och jag kände mig fruktansvärt förvirrad. Min sjukdom förvandlade mig till ett dött skal, jag var blek, trött och nervös nästan hela tiden.

Men så började jag motionera. Inte för att nå den förbannade "beach 2014", ALDRIG mera vill jag tänka på något så fruktansvärt. Jag gjorde det för att detta var det enda som kunde hjälpa mig må bättre. Det känns så otroligt klyschigt att säga att träning ger energi, men det stämmer så mycket. Det är så konstigt, flera timmar efter en träning kan jag få lyckorus då jag känner att allt kommer att ordna sig, vad fan oroar jag mig för, allt kommer att bli bra, så länge jag tar hand om mig själv.

Så det är mitt tips. Börja träna. Simma, jogga, styrketräna, cykla, hoppa hopprep, promenera... Hitta din "grejj" och håll hårt om det. Det är värt ett försök, tycker jag iallafall.

Ursäkta för en lång kommentar man jag vill göra vad jag kan för att hjälpa människor som behöver hjälp :) ta hand om dig!

Svar: åh men tack så mycket för din kommentar! när man inte själv vågar tro att det här kommer gå över så är det verkligen skönt att höra det av nån annan.

det tog verkligen ont att läsa om din vinter och jag är verkligen ledsen. men jag är också så glad att du tog dig ur det här trots att det måste ha varit förfärligt, det ger även mig hopp. jag respekterar verkligen din styrka! det där med att man mår bättre av att träna har jag fått höra ofta och jag har faktiskt upplevt det själv också. jag måste väl bara dra mig ut på den där länken trots att det är jobbigt för jag vet ju att det i slutändan lönar sig. tack så mycket för ditt tips, fick mera pepp till att verkligen börja fokusera på tränandet!

kram, ta hand om dig finis.
alektopaten.webblogg.se

2014-05-13 @ 22:12:04
Postat av: minea

du har gått igenom så otroligt mycket men jag kan lova dig att allt kommer återställas igen. Kanske inte idag, kanske inte om en månad. Ge det tid.
När jag mådde som sämst hade jag som baktanke: lås inte in dig på ditt rum, låt inte väggarna komma närmare. Och det fungerade i synnerhet. Har dock aldrig ristat spår på min hud när jag mått skit utan istället bara gråtit ut allt.
Så, tillbaks till dig, prata med någon när du känner dig nere. Trots att det kanske inte är så "allvarligt" - prata ut och lås inte in dig.
Hoppas det blir bättre!!💕

Svar: åh men finaste du, tack så mycket för din kommentar! jag vill verkligen prata om det, mest hela tiden faktiskt. men de flesta runt om mig har tröttnat på att höra samma sak om och om igen. den senaste tiden så har jag inte alls vågat öppna munnen utan hållit mig till skrivandet när det gäller såna här saker. tänkte därför vara mer öppen på bloggen med mitt mående, kanske det hjälper och att även få höra vad läsarna tycker. men ja, jag hoppas också att det blir bättre, kram!
alektopaten.webblogg.se

2014-05-15 @ 17:12:39 / http://sjuhundrasex.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0