om att känna allt för mycket på en gång.

det handlar om att inte trivas i sin egen hud. det handlar om honom, han som krossade mitt hjärta i flera tusentals skärvor som nu river upp mig inifrån. det handlar om att aldrig vara tillräckligt bra. det handlar om att ha ett huvud fullt av tankar som alla vill bli hörda på samma gång. det handlar om att hata sig själv med varenda levande cell. det handlar om det förflutna som fortsätter spöka. det handlar om rädsla för framtiden. det handlar om att knappt kunna andas. det handlar om att inte kunna leva.
 
idag är det exakt ett år sen jag satt inlåst på skoltoan och rispade in de ärr som fortfarande syns på min vänstra arm. det är exakt ett år sen som ångesten åt upp mig inifrån och tårarna inte ville sluta. ett år sen som jag gav upp och inte orkade mera. vid den här tidpunkten så låg jag på akuten med min mamma sittandes bredvid mig, och vi väntade på att de skulle låta mig få åka hem. några timmar tidigare så hade jag svalt mera än jag kommer ihåg utav mina antidepressiva piller. jag var redo att dö. jag fick en hemsk huvudvärk och yrsel men jag ångrade fortfarande ingenting. nån timme senare så hittade min mamma och skolsköterska mig och förde mig till akuten. det var försent att spy upp tabletterna så de gav mig en flaska kol att dricka istället. några mer detaljer kommer jag inte ihåg från den dagen. men jag minns att jag inte för en sekund var rädd för att dö, tvärtemot så suktade jag efter döden och att äntligen bli fri från all smärta. två dagar senare blev jag inlåst på psyket för minst fyra veckors tid. jag blev frisk och i början av sommarlovet blev jag utskriven.
 
men idag då? hur mår jag nu? ärligt talat så vet jag inte alls. när jag började det sista året i högstadiet så blev allt bara bättre, det kände jag. jag blev starkare och jag fick ständigt höra av lärare och folket runt om mig att jag blivit bättre. mina betyg åkte upp och jag hittade en väg att gå. men i början av året kom en vägg emot, skolstress och rädsla inför hösten när jag ska flytta hemifrån. helt normala saker som jag skulle ha tagit mig igenom. men då hände ju det värsta, det oväntade. min kärlek lämnade mig. och jag höll ihop men det blev bara värre. det här var för snart två månader sen men jag bara stampar på samma ställe. ingenting spelar nån roll längre, allt är ju ändå söndrigt och förstört. för hur ska man kunna fokusera på någonting alls när man har en stor osynlig sten över bröstkorgen? och så är det ju den där grymma sanningen som jag inte kan hantera. att han är med nån annan, nån som inte är jag. att han vill inte ha mig i sitt liv, att jag är ingenting för honom. för hur kan allt det här plötsligt vara verklighet när man i två år delat kroppsvärme och sina djupaste hemligheter och känslor för varann?
 
men vill jag dö då? nej, jag vill verkligen inte dö, det finns så mycket fint i livet som jag hoppas att jag får uppleva. men på samma gång känner jag mig så himla självisk som tänker så. kanske jag egentligen borde dö? kanske borde jag ha dött på den där sängen på sjukhuset för exakt ett år sen? jag känner att jag inte förtjänar att leva och borde dö för alla andras skull. för ärligt talat, jag är en hemsk person. jag är ett olycksbarn och allt jag gör är att gå runt och förstöra allt jag rör i. jag vill inte vara den jag är, men hur jag än försöker ändra på henne så går det inte. hon jag är nu är svag, en börda, patetisk, ful, irriterande och hatad. hon har knappt några vänner, ingen som orkar. jag vill inte leva så som jag är nu, jag vill inte leva ett liv som det här. så vad ska jag egentligen svara på den där frågan?
 
jag har så många frågor. är allt det här jag känner bara hjärtekross? håller jag på att få återfall? är det min depression som gömmer sig runt knuten? eller har jag bara insett vilken hemsk människa jag är? kan jag ändras? kan jag bli lycklig igen? kommer jag någonsin komma över honom? kan jag leva? ska jag leva? jag vet faktiskt inte. jag vet ingenting om mig själv. jag vet inte hur man ska leva och jag veta inte hur man ska bli älskad.. igen.
kärlek natalie.
RSS 2.0