hemma är jag lycklig, men det här är inte hemma längre.

 
varning för triggande inlägg (självskadebeteende, depression, ångest).
jag har nu befunnit mig i kristinestad en hel vecka, det är den längsta tiden hittills sedan jag flyttade till vasa. jag visste ju redan då att jag hatade det här stället, måste härifrån måste härifrån måste härifrån tänkte jag ständigt. och sen slapp jag härifrån och ganska snabbt så blev vasa mitt nya hem. vasa är mitt hem, inte det här flickrummet i det här huset i den här byn i detta kristinestad. vasa är stället där jag fick gå vidare, släppa taget, utveckla mig själv och bli den jag verkligen är och vill vara. folket jag lärt känna i vasa tror knappt på mig när jag berättar om hur jag och mitt liv såg ut förut, så mycket har ändrats. sedan jag flyttade så har jag såklart spenderat ett antal helger här och det har gått bra. jag tänkte att jag kunde hantera det här och släppa taget. men det går nog inte, jag har spenderat alltför mycket tid på en gång här nu och det tär verkligen på mig! jag är inte lycklig här, det är inte som på bilderna ovan som jag tog för några veckor sen hemma i vasa.
 
december har alltid varit en jobbig månad för mig. julen, min födelsedag och allting. jag hatar det. även i vasa så kände jag av det, haft mardrömmar varje natt och känt mig ostabil. då kan ni väl tänka er hur svårt det är att spendera just den här jobbigaste tiden i just den här staden. att sitta här i flickrummet där det delats så många tårar, där det oftast funnits en kniv gömd under madrassen, där jag dragit mina första snitt på armen och där nätter pratats bort och jag haft långa hångel tusentals gånger mer än i min lägenhet i vasa. att stå och borsta tänderna i samma toa som man så många gånger låst sig in på med en kniv i handen och där jag svalde alla de där pillerna för att jag ville dö. och när allt det här är för överväldigande för mig så kan jag inte ta en lång promenad för att lugna mig som jag brukar göra hemma. det märkte jag här om dan när det kändes tungt och jag gick ut. och då går jag längs gator som jag sprungit längs för att fly, vacklat hem på när alkoholen bränt i strupen, gått på utan något mål för det fanns ingenstans att gå och ingen som förstod, cyklat efter med folk jag inte ens pratar med idag och sökt mig efter när skolan varit för mycket och jag varit tvungen att skolka. och när jag gick längs alla de här gatorna så kom det, en ångestattack. vilket jag inte haft på över tre månader.
 
så ja, jag tror ni kan förstå varför jag inte gillar den här staden och har så otroligt svårt att vistas i den under en längre tid. även om jag inte själv förstod det till en början så är det faktiskt så här, jag kan nog aldrig komma tillbaka hit för att faktiskt bo. och det är otroligt synd för det är faktiskt en otroligt fin stad jag gärna skulle sätta mig till ro i när jag blir gammal, om det inte var för att jag förstört den med minnen. och allt det här får mig att tänka ifall jag alls blivit starkare, kanske jag bara lyckades fly.
 
just nu är det som att ha en tillfällig depression. jag känner mig inte som mig själv, alls. det känns som att alla finner mig irriterande, att jag inte är tillräcklig, att jag är fel och inte passar in och bara är i vägen och borde försvinna. jag vill bara gömma mig inomhus, tappa bort mig i böcker och filmer och att ingen ska se mig så här eller höra på mig för vad jag än säger så kommer det ut fel. och allt det här på samma gång som jag önskar att jag kunde omringa mig med allt härligt folk och glömma allting. som att alla de där känslorna och tankarna jag hade för två år sen i december kommer tillbaka. för det var den jobbigaste tiden jag någonsin varit med om, december tvåtusentolv. då skar jag mina allra första snitt och hade mina allra första seriösa tankar på självmord. jag minns hur jag flera gånger drog på mig min vackraste vita klänning och tänkte på att gå ut och stå i snön, skära upp mina handleder och sen blöda till döds. jag minns hur vacker jag tyckte att den tanken var, att nån skulle hitta mig där helt vit i en röd fläck.
 
och snart fyller jag år, hela sjutton år och då är det bara ett år tills jag är på riktigt är fri. då jag får bara vara min egen och göra precis vad jag vill med min kropp och mitt liv. jag borde vara glad men det är jag inte. jag önskar att den där dagen inte skulle existera, eller kanske bara inte just då. den tjugonionde december, mitt emellan jul och nyår då alla redan har fullt upp. gästerna man bjuder in kan stampa in och lämna sin present och sen gå iväg för att de 'inte hinner'. eller också så ger de ingen present för att det var ju precis jul. och allt jag kan tänka är att jag är en börda, tar upp folks tid och är både jobbig och onödig. och det är dom känslorna som med tiden kopplats ihop med min födelsedag. dagen är en påminnelse om hur onödig jag är, att jag bara tar upp rum och är i vägen och inte är det minsta viktig. det är inte bara datumet för min födelsedag som fått mig att känna mig så utan även andra saker som kunnat hända den dagen, hur folk har behandlat mig som smuts trots att det ska vara min dag. den betyder helt enkelt ingenting, varken för mig eller nån annan. precis som jag vill tro att jag som person inte heller betyder någonting.
 
jag önskar verkligen att året skulle ha kunnat ta slut efter julafton. jag vill bara radera de här sista dagarna för även om hela månaden är jobbig så finns det inget som slår dom här sista dagarna. jag vill ju att precis som med allt annat som varit bättre och annorlunda i år så ska det här slutet också vara det, men är jag tillräckligt stark? när jag läser om det här inlägget så tror jag ju verkligen inte det. allt jag är och vill vara tas ifrån mig vid den här tiden och bara ett mörker lämnas efter. jag längtar så mycket till årsskiftet så jag får lysa igen.
kärlek natalie.
Postat av: fgodling.blogg.se

<3 men titta vad långt du har kommit, vad stark du ÄR! du skriver om allt det jobbiga och herre vad modigt det är! och glöm inte att du aldrig är ensam, styrkekramar x1000 <3

Svar: tack snälla snälla du! blir så otroligt glad, vilken pepp din kommentar ger mig alltså! tusen kramar till dig med! <3
alektopaten.webblogg.se

2014-12-29 @ 12:59:39 / http://fgodling.blogg.se/
Postat av: rebecka

kram!

Svar: åh kram!!
alektopaten.webblogg.se

2015-01-03 @ 13:15:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:



RSS 2.0