sjutton jordsnurr.

 
hej på er! tog mig i kragen i lördags och tog mig till tommys på kvällen för att umgås och döda zombies. igår, söndags, så träffade jag nea för att mysa och skratta i ett par timmar. och idag startade jag dagen med att se håkan på ullevi (grät en skvätt både för att det var så fint och för att jag inte var där) varpå jag fick en ny telefon av mamma, började baka godsaker och nu bjuder jag på ännu mera webcamera bilder på mig iklädd sjömansklänning dagen till ära. den tjugonionde december / min födelsedag / min sjuttonårsdag till ära alltså.
 
sjutton hela jordsnurr. så länge har jag befunnit mig på den här planeten. efter det senaste inlägget där jag bara klagade på min födelsedag så tänkte jag i detta inlägg tillägga att det faktiskt finns en sak jag gillar med min födelsedag och datumet det inträffar på: att det är så nära nyår så jag lever faktiskt hela året en viss ålder och sen får jag en mycket ordentligare nystart med både ålder och årtal. jag vet att det bara är siffror men det är ändå så viktigt för mig. jag har verkligen längtat efter att detta år ska ta slut och jag får min nystart; och denna gång på riktigt. jag får starta det som en egen och självständig människa, med de nödvändiga bitarna på plats, frisk från depressionen och som mig själv.
 
i dessa tider så får man på nästan alla bloggar läsa en sammanfattning av deras år. såna har jag också gjort och var påväg att göra även i år, men sen satte det stopp. jag klarade inte av det. det tog inte ont men det var bara så svårt med tanke på allt som hänt och det faktume att jag varit flera olika personer detta år. jag fick problem direkt på första frågan, har du varit lyckligare eller ledsnare i år, och jag tänkte direkt lyckligare innan jag insåg att jag var helt eländig det första halvåret. så jag sparade mig det besväret och låter bli att sammanfatta det här året. jag hade även en tanke av att istället sammanfatta min utveckling som människa men jag skrotade den också. jag ska inte behöva bevisa mig själv utan nu kommer den här nystarten och då lägger jag allt det här bakom mig på riktigt. jag är den jag är idag och den jag var för några månader sen är borta nu, och hon jag var då definierar mig inte längre. eftersom att sekunden det slår 00:00 på nyårsafton så har jag bara varit en människa, mig själv, på hela 2015. och jag kan knappt vänta på att göra det året, mitt år som sjuttonåring, helt fantastiskt.
kärlek natalie.

hemma är jag lycklig, men det här är inte hemma längre.

 
varning för triggande inlägg (självskadebeteende, depression, ångest).
jag har nu befunnit mig i kristinestad en hel vecka, det är den längsta tiden hittills sedan jag flyttade till vasa. jag visste ju redan då att jag hatade det här stället, måste härifrån måste härifrån måste härifrån tänkte jag ständigt. och sen slapp jag härifrån och ganska snabbt så blev vasa mitt nya hem. vasa är mitt hem, inte det här flickrummet i det här huset i den här byn i detta kristinestad. vasa är stället där jag fick gå vidare, släppa taget, utveckla mig själv och bli den jag verkligen är och vill vara. folket jag lärt känna i vasa tror knappt på mig när jag berättar om hur jag och mitt liv såg ut förut, så mycket har ändrats. sedan jag flyttade så har jag såklart spenderat ett antal helger här och det har gått bra. jag tänkte att jag kunde hantera det här och släppa taget. men det går nog inte, jag har spenderat alltför mycket tid på en gång här nu och det tär verkligen på mig! jag är inte lycklig här, det är inte som på bilderna ovan som jag tog för några veckor sen hemma i vasa.
 
december har alltid varit en jobbig månad för mig. julen, min födelsedag och allting. jag hatar det. även i vasa så kände jag av det, haft mardrömmar varje natt och känt mig ostabil. då kan ni väl tänka er hur svårt det är att spendera just den här jobbigaste tiden i just den här staden. att sitta här i flickrummet där det delats så många tårar, där det oftast funnits en kniv gömd under madrassen, där jag dragit mina första snitt på armen och där nätter pratats bort och jag haft långa hångel tusentals gånger mer än i min lägenhet i vasa. att stå och borsta tänderna i samma toa som man så många gånger låst sig in på med en kniv i handen och där jag svalde alla de där pillerna för att jag ville dö. och när allt det här är för överväldigande för mig så kan jag inte ta en lång promenad för att lugna mig som jag brukar göra hemma. det märkte jag här om dan när det kändes tungt och jag gick ut. och då går jag längs gator som jag sprungit längs för att fly, vacklat hem på när alkoholen bränt i strupen, gått på utan något mål för det fanns ingenstans att gå och ingen som förstod, cyklat efter med folk jag inte ens pratar med idag och sökt mig efter när skolan varit för mycket och jag varit tvungen att skolka. och när jag gick längs alla de här gatorna så kom det, en ångestattack. vilket jag inte haft på över tre månader.
 
så ja, jag tror ni kan förstå varför jag inte gillar den här staden och har så otroligt svårt att vistas i den under en längre tid. även om jag inte själv förstod det till en början så är det faktiskt så här, jag kan nog aldrig komma tillbaka hit för att faktiskt bo. och det är otroligt synd för det är faktiskt en otroligt fin stad jag gärna skulle sätta mig till ro i när jag blir gammal, om det inte var för att jag förstört den med minnen. och allt det här får mig att tänka ifall jag alls blivit starkare, kanske jag bara lyckades fly.
 
just nu är det som att ha en tillfällig depression. jag känner mig inte som mig själv, alls. det känns som att alla finner mig irriterande, att jag inte är tillräcklig, att jag är fel och inte passar in och bara är i vägen och borde försvinna. jag vill bara gömma mig inomhus, tappa bort mig i böcker och filmer och att ingen ska se mig så här eller höra på mig för vad jag än säger så kommer det ut fel. och allt det här på samma gång som jag önskar att jag kunde omringa mig med allt härligt folk och glömma allting. som att alla de där känslorna och tankarna jag hade för två år sen i december kommer tillbaka. för det var den jobbigaste tiden jag någonsin varit med om, december tvåtusentolv. då skar jag mina allra första snitt och hade mina allra första seriösa tankar på självmord. jag minns hur jag flera gånger drog på mig min vackraste vita klänning och tänkte på att gå ut och stå i snön, skära upp mina handleder och sen blöda till döds. jag minns hur vacker jag tyckte att den tanken var, att nån skulle hitta mig där helt vit i en röd fläck.
 
och snart fyller jag år, hela sjutton år och då är det bara ett år tills jag är på riktigt är fri. då jag får bara vara min egen och göra precis vad jag vill med min kropp och mitt liv. jag borde vara glad men det är jag inte. jag önskar att den där dagen inte skulle existera, eller kanske bara inte just då. den tjugonionde december, mitt emellan jul och nyår då alla redan har fullt upp. gästerna man bjuder in kan stampa in och lämna sin present och sen gå iväg för att de 'inte hinner'. eller också så ger de ingen present för att det var ju precis jul. och allt jag kan tänka är att jag är en börda, tar upp folks tid och är både jobbig och onödig. och det är dom känslorna som med tiden kopplats ihop med min födelsedag. dagen är en påminnelse om hur onödig jag är, att jag bara tar upp rum och är i vägen och inte är det minsta viktig. det är inte bara datumet för min födelsedag som fått mig att känna mig så utan även andra saker som kunnat hända den dagen, hur folk har behandlat mig som smuts trots att det ska vara min dag. den betyder helt enkelt ingenting, varken för mig eller nån annan. precis som jag vill tro att jag som person inte heller betyder någonting.
 
jag önskar verkligen att året skulle ha kunnat ta slut efter julafton. jag vill bara radera de här sista dagarna för även om hela månaden är jobbig så finns det inget som slår dom här sista dagarna. jag vill ju att precis som med allt annat som varit bättre och annorlunda i år så ska det här slutet också vara det, men är jag tillräckligt stark? när jag läser om det här inlägget så tror jag ju verkligen inte det. allt jag är och vill vara tas ifrån mig vid den här tiden och bara ett mörker lämnas efter. jag längtar så mycket till årsskiftet så jag får lysa igen.
kärlek natalie.

it's that time of year when the world falls in love.

 
så här såg min julafton ut från mobilkameran. steg som sagt upp för att äta julgröt med släkt och familj varpå vi kollade pippi långstrump och öppnade klapparna vi hade under granen här hemma. sen begav vi oss till moster och kusinerna för julmat och julklappsöppning nummer två. fick också gosa med min katt ponyo som bor där tills jag hittar en lägenhet som tillåter husdjur. sen kollade vi kalle ankas jul före vi begav oss hem tillbaka. först agerade jag tomte hos grannarna där vi alltså hade julklappsöppning nummer tre av tre. sen blev det också julfika och före man visste av det hade det blivit mörkt ute. jag avslutade dagen till sängs med the hobbit som läsning och till sist med endast gud i hjärtat och tankarna. trots stressen så gick min julafton mycket bättre än väntat faktiskt, det har jag gud att tacka.
 
igår på juldagen så besökte vi farmor och farfar för att äta ännu mera julmat och gröt. efter det så tvingade jag ner mamma i soffan för att varva ner och kolla min favoritfilm the fault in our stars med mig. dagen avslutades med  festligheter hos elin med resten av folket.
kärlek natalie.
RSS 2.0