min ångest över att få ångest ger mig ångest.

har varit duktig och läst på studenten i princip varje dag, spontanfärgade håret rosa, fikade ex antal gånger med vänninor, bokade hotell och båt tills umeåresan i sommar då jag och veronika äntligen ska få se finaste håkan hellström, lyssnade på poesi och förtärde cider med kajsa på doo-bop club och jag har mått så bra, varit så bra och haft sån energi och motivation! men. sen stod jag plötsligt för ett stup, ett stup som kom från ingenstans - jag ramlade ner och jag föll så hårt.
om jag dricker två flaskor vin efter varann och tappar mig själv i vimlet på baren, då vet jag i princip att något inom mig inte står så rätt till. om jag röker ett helt paket cigaretter på en kväll fast jag egentligen slutat, då vet jag att något brustit. jag har bara haft en sådan förjävla ångest i helgen och jag känner att jag inte kan prata med någon om det för att jag inte vill - vill inte må dåligt och vill inte känna allt det här och jag skäms. med blåmärken på armbågarna och såriga knän så skrev jag med skakiga händer
 
tårar är det bästa sminkbortagningsmedlet
och
jag ska aldrig låta någon veta vad jag känner
 
i mitt anteckningsblock. vill inte visa mig svag. så jag låter mig vara sjuk igen, vara deprimerad. jag gråter och gråter och gråter, hulkar, tror jag ska dö, sitter på golvet i duschen och låter alltför varma strålar träffa min rygg i tre timmar och jag både viskar och ropar rakt ut "hjälp mig". jag ställer in saker, isolerar mig och tänker att jag inte vill vara jag längre. sedan blir jag rädd för hjärtat som slår för många gånger i minuten och de självdestruktiva tankarna jag har. jag blir rädd och bestämmer mig för att ta mig samman. i en dag till får jag vara ledsen, i en dag till får jag ställa in saker och strunta i studentenskrivningar. men imorgon: då ska jag handla mat och läsa och skriva den där novellen som skulle ha varit klar idag. då ska jag sluta röka igen. så jag städar upp kaoset jag skapade då jag kom hem full på söndagsnatten, jag klär på mig och går ut i den friska luften, lyssnar på iiris viljanen medan jag går runt i affärer och känner på fina ting jag inte har råd med, köper ett nytt anteckningsblock att skriva ner mina tankar i och även en flaska chokladhavredryck för det förtjänar jag. och resten av dagen ska jag försöka att inte känna mig skyldig, bara kolla senast avsnittet av girls och sen ta en tidig natt. och försöka att inte spontanskaffa katt, förstås.
 
ibland behövs bara brutalt ärliga ord, oavsett vem som läser och oavsett vad folk tänker och tror om dem. och det är ju inte så värst ofta jag känner för att skriva av mig här så varför motstå när jag en gång vill? det är bara det att när jag väl möter motstånd så tar det så jäkla hårt på mig eftersom att jag alltid alltid alltid tror att jag inte är en sådan något mera. jag tror att jag är den glada och positiva och spralliga tjejen som absolut inte tycker att självmord skulle förenkla ett och annat. och då blir jag rädd för att fastna i mörkret igen på samma gång som jag blir besviken på mig själv. jag vet inte om det på något sätt verkar logiskt för er men för mig är det de enda logiska. när att må dåligt en gång var något som stod som diagnos på ens hälsopapper så är det svårt att förstå att alla har dåliga dagar och att det inte behöver betyda att man är sjuk i huvudet. tankarna förbättrar inte direkt min ångest, tvärtom förvärrar dem allt. men vad kan man. kanske det förbättras med åldern? kan ju hoppas.
kärlek natalie.

det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

morjens alla flickor och pojkar och icke-binära. vad har ni gjort idag? själv har jag försökt argumentera. på facebook. för samkönades rätt att vigas i kyrkan med en präst från församlingen i min hemstad, skrivit mig ur kyrkan (tack vare samma präst aka den konservativa homofoben) och ätit cappuccinokaka på kafé medan jag låtit ögonen följa meningarna i psykologiboken. the best of livet och the best of läsledigt, eller vadå?
 
för tillfället sitter jag i sängen och tar selfies i mitt senaste loppisfynd till tonerna av en katts snarkande, om ni inte vet hur kattsnarkningar låter så kan jag säga att det förvånande nog skulle kunna misstas för ett människosnark. för att ge lite kontext och så att ingen tror att jag gått och skaffat katt så är det min morbrors katt som ligger här, tar nämligen hand om honom i ett par dagar medan morbror är på resa. men det är fint att ha sällskap medan rumskompisen är borta, trots att detta sällskap petar mig i ansiktet med tassen cirka tre till fem gånger per natt - och är cirka lika pratglad som jag. synd att vi inte förstår varann bara, tror att vi skulle kunna ha många intressanta diskussioner. men innan jag går vidare till att nörda final fantasy xv (det är amazing men det här är inte en spelblogg så ska inte trötta ut er med detaljer, men tack morbror jag älskar dig) så tänkte jag ge er en liten uppdatering från den senaste tiden.
 
 
så. jag skrev textkompetensen och har fått resultaten, ville först gråta men det är inte acceptabelt att gråta åt "sådant bra" resultat så jag tog mig samman. sedan var det dags för finska hörförståelse vilken gick mycket bättre än väntat. nu får jag pausa från skrivningarna i ännu några veckor till innan det är helt över. annars så firade jag vändagen med ett gäng fina flickor, pizza och fifty shades på bio som ni redan vet. penkkis var det ju också så då fick jag ropa "abi abi abi" - iklädd sailor moon dräkt. på ett flak som körde genom stan. medan vi slängde godis. inte alls konstigt. drack också sex flaskor vin under loppet av tre dagar, var med på abikryssningen men ändå inte för jag ville sova och inte festa just den kvällen - stannade däremot till valomerkki på bar dagen efter. men det var kul, jag njöt verkligen och det var ett par minnesvärda dagar.
 
förra veckan så satt jag i skolans bibliotek och läste varje förmiddag medan kvällarna tillägnades bland annat lovsång, sushi- och vinkväll med anna och fanny och håkan hellström på vinyl, evelinas slutprojekt i teater, oplanerad barkväll, novellskrivande och accepterandet av att jag praktiskt taget är en blind person som måste sluta gå omkring utan varken linser eller glasögon. antalet pinsamma situationer på grund av att jag inte ser börjar bli för många. men nu ska jag koka nudlar och leka gamer, hade.
kärlek natalie.

sluta problematisera fifty shades of grey.

okej, rubriken kanske låter lite harsh och jag känner på mig att jag kommer få rätt så mycket hat efter att ha publicerat inlägget men jag vill verkligen verkligen skriva om det här. och med det här menar jag alltså all uppståndelse kring den erotiska bok- och filmtrilogin fifty shades (skrivna av e. l. james).
 
jag läste böckerna redan på högstadiet, första delen utkom 2011, och när den första filmen hade premiär för två år sen var jag där. då hade även diskussionerna kring serien eskalerat, speciellt ur feministiska vinklar. hur många arga texter och recensioner av dessa serie har man inte läst vid det här laget. i alla fall, vid den tiden så deltog jag i ett skrivprojekt vid namn på gränsen, vet inte om någon minns, men då forskade och gjorde jag och en kompis en hel massa research om serien och skrev ett reportage vid namn "femtio nyanser av missförstånd". nu igen känner jag fifty shades kommit upp på tapeten efter att den andra filmen, fifty shades darker, hade premiär på bioduken. och yes, jag var där och såg den också.
 
för att klargöra lite så är jag feminist och jag gillade böckerna, absolut avskydde första filmen men tyckte däremot klart mycket mera om den andra filmen. i och med namnet på vårt reportage kanske ni också kan gissa att jag har en del andra åsikter kring serien. det finns så många starka åsikter och avsky gentemot författaren, böckerna, historien och karaktärerna i serien. folk finner dem otroligt sexistiska, säger att huvudkaraktären anastasia steele inte har någon personliget, är en dålig förebild för kvinnor och att hon hur som helst böjer sig för den dominanta, mäktiga mannen christian grey. man problematiserar att förhållandet mellan dessa två karaktärer inte är något att eftersträva och att serien förminskar sexuella övergrepp och liknande destruktiva förhållanden. jag säger att det är viktigt att problematisera, inte vara trångsynt, inte acceptera allt och att det är nyttigt att förhålla sig kritiskt till något som helt tydligt faktiskt är kränkande, sexistiskt, problematiskt och bara tjänar pengar på sex. men jag säger också att jag inte ser denna problematisering, att jag inte ser denna sexism såsom ni gör.
 
samtliga saker som jag tar upp i det här inlägget så har jag redan en gång skrivit om för två år sen men efter att jag förra veckan kom ut ur biosalongen, helt upprymd av vilken bra film det var, så blev jag så inspirerad av att skriva ner mina tankar efter att mitt sällskap hållit med om dem. då sa jag att jag tror att det blivit någon slags trend, något man bara måste som kvinna är att tycka fifty shades är en sexistisk och kränkande serie böcker och filmer. speciellt bland feminister tror jag folk inte ens vågar erkänna att de gillar serien, inte kan man ju gilla något så kvinnoförnedrande? men ni som har dessa åsikter, har ni ens läst och sett filmerna? och om ni har, när ska ni inse seriens riktiga sida? när ska ni inse att anledningen till denna uppståndelse är för att vi lever i ett patriarkat? för att plötsligt så finns det en erotisk bok/filmserie riktad till kvinnor skriven, av en kvinna och det diskuteras så mycket mer om hur den är så sexistisk medan till exempel game of thrones, som helt seriöst är en kränkande och sexistisk serie, inte diskuteras i lika stora grad? för att den är riktad till män, och män får njuta av sex men inte kvinnor.
 
ja, böckerna faller under kategorin erotisk litteratur och det finns klart en problematik i hur dom sålde och marknadsförde den första filmen med sex. dom plockade ut otroligt viktiga händelser ur historien fokuserade endast på sexet i filmatiseringen, och därför avskydde jag den första filmen. däremot var fifty shades darker en stor förbättring med mycket mera fokus på kärlek och anastasia steeles starka, ja - starka, kvinnliga karaktär. det var en fin blandning av spänning, känsla, humor och erotik. filmen avspeglade böckerna mycket bättre. böckerna, som inte handlar om en kränkt kvinna som står under mannens makt, utan böckerna som handlar om psykisk ohälsa, sexuella övergrepp, kärlek, acceptans och en stark kvinna som inte tar någon skit. filmer kan skildra verkligheten, olika relationer och problem. det finns filmer om krig men hur ofta problematiseras det? aldrig, för det är det filmer gör. men plötsligt, fast vi hela tiden ser filmer skildra problematiska förhållanden och personer, så är det något så otroligt problematisk att skildra ett förhållande en kvinna har med en psykisk sjuk man som är sjukligt dominant och gillar bdsm? detta är verklighet för någon och jag tycker att det är viktigt att i kultur få visa det.
 
anastasia steele är inte en svag kvinna. hon är en kvinna som träffar en sjuk man, dom blir förälskade i varann och hon går ifrån honom när hon ser hur problematisk han är. gång på gång säger hon emot, hon låter inte denna man dominera henne. varför måste vi problematisera denna historia när vi redan har en karaktär som gör det? ni skämtar om att det är en typiskt sorglig historia om en kvinna som tror hon kan ändra på en dålig man - men någon måste väl tro? det finns så många filmer som skildrar liknande relationer, låt mig ta till exempel noora och williams förhållande i norska ungdomsserien skam som exempel. varför är plötsligt en kvinna svag och kränkt bara för att hon väljer att tro på att han kan ändras? dåliga människor finns överallt i världen, men någon måste ju älska dem. och kvinnan (eller mannen) som väljer att älska honom är inte svag. tvärtom tycker jag att anastasia, och noora, är starka feminister som väljer att kämpa för kärleken och tro på dessa problematiska män. och i alla fall i fifty shades serien så ser vi att det lönade sig, eftersom att han faktiskt ändras och det lever ett lyckligt liv tillsammans och bildar familj. så sluta problematisera fifty shades, situationen problematiseras nog under historiens gång av karaktärerna och någon måste ju få skildra sådana här förhållanden utan att det blir kalabalik och ska anses ofeministiskt. och visst, kanske ni anser att deras relation romantiseras med tanke på sexet men hon väljer att ha det där sexet - övergrepp romantiseras inte, att anastasia nästan blir våldtagen i den andra delen romantiseras inte det minsta. att christian blivit våldtagen romantiseras inte. kom ihåg det. och låt kvinnor i fred njuta av antingen det djupt psykiska eller det erotiska i serien, båda är okej.
kärlek natalie.