om aprilhimlen, bekräftelse och livsval.

en månad sedan sist tydligen, och mycket har hänt sedan dess. många böcker utlästa, många vinglas druckna, många kaffekoppar förtärda, av och an mellan kristinestad och vasa, lifemöten, alla studentskrivningar avklarade och alla preliminära resultat utkomna och yes, jag är student med högsta sannolikhet - en student med bra resultat till och med. snart ska jag klicka hem en studentklänning, mörkblå tror jag. tänkte nästan glömma: ansökningarna till universitet är igång nu ju. och vad betyder det? livskris deluxe till huvudrätt, ålderskris till förrätt och identitetskris till efterrätt. vill ni ha lite kärlekskris på det? ja tack. eller vänta, va?
 
att ha sommarlov i april ger en mycket tid att tänka vilket inte är bra för en självdiagnostiserad övertänkare och högkänslig person. jag jobbar nu som då lite här och där, men inte tillräckligt. ändå blir man ledsen då man blir erbjuden ett toppenjobb med mycket ansvar för att det kanske inte var precis det man tänkt sig, på det ställe man tänkt sig. jag har sökt jobb runt om hela norden men mest i mitt kära vasa, i hopp om att ha råd att behålla min kära lägenhet under sommaren. för jag är verkligen inte redo att lämna vasa ännu, jag är inte redo att lämna min underbara skola och alla underbara lärare och underbara vänner. missförstå mig rätt. jag ska bort, till åbo eller helsingfors - vilkendera vet jag ännu inte, ändrar ständigt i min ansökan men så länge jag studerar något med skrivande så ska det väl lösa sig. får jag chansen att åka utomlands så är det adjö med detsamma. med en känsla av vemod bara. och när det gäller att flytta hem till hemstaden, om så bara för två månader, då är jag verkligen inte redo och då är jag sexton år gammal igen och självmordsbenägen.
 
 
att saker inte går enligt planen, att allt vad som gäller mig och mitt liv är så osäkert så gör mig skör, svag, känslig, förvirrad och till någon jag inte känner igen. jag har inte koll, vissa dagar så vill jag bara sluta existera för ett litet litet tag och ibland bara svävar jag fram som i en dröm - tappar verklighetsuppfattningen. jag har ingen koll på mina relationer, vem är min vän och vem är jag viktig för? vem är viktig för mig? vad är viktigt för mig? ibland blir jag förkrossad då jag inte är omtyckt. men jag bryr ju mig inte? nej, jag bryr mig nog allt för mycket. drömmer att min rumskompis stryper mig till döds, drömmer att alla hatar mig. varför är jag inte bra nog? viktig nog? blir chockerad över tankarna folk kan ha om mig, är det dom som har fel om mig eller jag som har fel om mig? tror dom verkligen att jag är så oansvarig, elak, obrydd, naiv, paranoid - att jag inte klarar av det? saker jag blundat för kommer fram till ytan och plötsligt tappar jag mig själv i min tro också. det är ett jävla kaos i mitt huvud, som ni kanske förstår.
 
så. idag kanske jag ska gråta lite till som vanligt, jag ska rösta i kommunalval, kolla serier, läsa harry potter och imorgon är det första dagen på nytt jobb, i kristinestad. men tills helgen ska det bli okej, för då ska jag till åbo och skåla i söta drinkar med fina vänner. innan det vill jag ta mig en sväng till vasa, köpa en ny planta för att jag förtjänar det och låna inträdeslitteratur från biblioteket. kanske gymma lite, se om träningsendorfiner funkar på mig också.

min ångest över att få ångest ger mig ångest.

har varit duktig och läst på studenten i princip varje dag, spontanfärgade håret rosa, fikade ex antal gånger med vänninor, bokade hotell och båt tills umeåresan i sommar då jag och veronika äntligen ska få se finaste håkan hellström, lyssnade på poesi och förtärde cider med kajsa på doo-bop club och jag har mått så bra, varit så bra och haft sån energi och motivation! men. sen stod jag plötsligt för ett stup, ett stup som kom från ingenstans - jag ramlade ner och jag föll så hårt.
om jag dricker två flaskor vin efter varann och tappar mig själv i vimlet på baren, då vet jag i princip att något inom mig inte står så rätt till. om jag röker ett helt paket cigaretter på en kväll fast jag egentligen slutat, då vet jag att något brustit. jag har bara haft en sådan förjävla ångest i helgen och jag känner att jag inte kan prata med någon om det för att jag inte vill - vill inte må dåligt och vill inte känna allt det här och jag skäms. med blåmärken på armbågarna och såriga knän så skrev jag med skakiga händer
 
tårar är det bästa sminkbortagningsmedlet
och
jag ska aldrig låta någon veta vad jag känner
 
i mitt anteckningsblock. vill inte visa mig svag. så jag låter mig vara sjuk igen, vara deprimerad. jag gråter och gråter och gråter, hulkar, tror jag ska dö, sitter på golvet i duschen och låter alltför varma strålar träffa min rygg i tre timmar och jag både viskar och ropar rakt ut "hjälp mig". jag ställer in saker, isolerar mig och tänker att jag inte vill vara jag längre. sedan blir jag rädd för hjärtat som slår för många gånger i minuten och de självdestruktiva tankarna jag har. jag blir rädd och bestämmer mig för att ta mig samman. i en dag till får jag vara ledsen, i en dag till får jag ställa in saker och strunta i studentenskrivningar. men imorgon: då ska jag handla mat och läsa och skriva den där novellen som skulle ha varit klar idag. då ska jag sluta röka igen. så jag städar upp kaoset jag skapade då jag kom hem full på söndagsnatten, jag klär på mig och går ut i den friska luften, lyssnar på iiris viljanen medan jag går runt i affärer och känner på fina ting jag inte har råd med, köper ett nytt anteckningsblock att skriva ner mina tankar i och även en flaska chokladhavredryck för det förtjänar jag. och resten av dagen ska jag försöka att inte känna mig skyldig, bara kolla senast avsnittet av girls och sen ta en tidig natt. och försöka att inte spontanskaffa katt, förstås.
 
ibland behövs bara brutalt ärliga ord, oavsett vem som läser och oavsett vad folk tänker och tror om dem. och det är ju inte så värst ofta jag känner för att skriva av mig här så varför motstå när jag en gång vill? det är bara det att när jag väl möter motstånd så tar det så jäkla hårt på mig eftersom att jag alltid alltid alltid tror att jag inte är en sådan något mera. jag tror att jag är den glada och positiva och spralliga tjejen som absolut inte tycker att självmord skulle förenkla ett och annat. och då blir jag rädd för att fastna i mörkret igen på samma gång som jag blir besviken på mig själv. jag vet inte om det på något sätt verkar logiskt för er men för mig är det de enda logiska. när att må dåligt en gång var något som stod som diagnos på ens hälsopapper så är det svårt att förstå att alla har dåliga dagar och att det inte behöver betyda att man är sjuk i huvudet. tankarna förbättrar inte direkt min ångest, tvärtom förvärrar dem allt. men vad kan man. kanske det förbättras med åldern? kan ju hoppas.
kärlek natalie.

det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

morjens alla flickor och pojkar och icke-binära. vad har ni gjort idag? själv har jag försökt argumentera. på facebook. för samkönades rätt att vigas i kyrkan med en präst från församlingen i min hemstad, skrivit mig ur kyrkan (tack vare samma präst aka den konservativa homofoben) och ätit cappuccinokaka på kafé medan jag låtit ögonen följa meningarna i psykologiboken. the best of livet och the best of läsledigt, eller vadå?
 
för tillfället sitter jag i sängen och tar selfies i mitt senaste loppisfynd till tonerna av en katts snarkande, om ni inte vet hur kattsnarkningar låter så kan jag säga att det förvånande nog skulle kunna misstas för ett människosnark. för att ge lite kontext och så att ingen tror att jag gått och skaffat katt så är det min morbrors katt som ligger här, tar nämligen hand om honom i ett par dagar medan morbror är på resa. men det är fint att ha sällskap medan rumskompisen är borta, trots att detta sällskap petar mig i ansiktet med tassen cirka tre till fem gånger per natt - och är cirka lika pratglad som jag. synd att vi inte förstår varann bara, tror att vi skulle kunna ha många intressanta diskussioner. men innan jag går vidare till att nörda final fantasy xv (det är amazing men det här är inte en spelblogg så ska inte trötta ut er med detaljer, men tack morbror jag älskar dig) så tänkte jag ge er en liten uppdatering från den senaste tiden.
 
 
så. jag skrev textkompetensen och har fått resultaten, ville först gråta men det är inte acceptabelt att gråta åt "sådant bra" resultat så jag tog mig samman. sedan var det dags för finska hörförståelse vilken gick mycket bättre än väntat. nu får jag pausa från skrivningarna i ännu några veckor till innan det är helt över. annars så firade jag vändagen med ett gäng fina flickor, pizza och fifty shades på bio som ni redan vet. penkkis var det ju också så då fick jag ropa "abi abi abi" - iklädd sailor moon dräkt. på ett flak som körde genom stan. medan vi slängde godis. inte alls konstigt. drack också sex flaskor vin under loppet av tre dagar, var med på abikryssningen men ändå inte för jag ville sova och inte festa just den kvällen - stannade däremot till valomerkki på bar dagen efter. men det var kul, jag njöt verkligen och det var ett par minnesvärda dagar.
 
förra veckan så satt jag i skolans bibliotek och läste varje förmiddag medan kvällarna tillägnades bland annat lovsång, sushi- och vinkväll med anna och fanny och håkan hellström på vinyl, evelinas slutprojekt i teater, oplanerad barkväll, novellskrivande och accepterandet av att jag praktiskt taget är en blind person som måste sluta gå omkring utan varken linser eller glasögon. antalet pinsamma situationer på grund av att jag inte ser börjar bli för många. men nu ska jag koka nudlar och leka gamer, hade.
kärlek natalie.